Vad är det folk menar när de säger att de älskar rosa? Och vad är det med den där färgen som vissa känner sig hotade och äcklade av? Varför började man uppfatta rosa som en tjejfärg? Och varför gör det att så många ser färgen som något negativt? Det är några av de saker som Fanny Ambjörnsson utforskar i sin bok Rosa – Den farliga färgen. Väldigt intressant, kan jag konstatera en tredjedel in i boken. Och väldigt träffande. En stor del av det hon skriver om i början handlar nämligen om hur föräldrar klär sina bebisar. Och där blir det läskigt mycket igenkänning.

Mitt eget resonemang ser ut ungefär så här. Jag vill inte klä min dotter i alldeles för mycket rosa. Det känns lite pinsamt, smaklöst, som om folk som såg oss skulle tro att jag är helt omedveten om den problematik som finns kring färgen. Som om jag inte vore den feminist jag är. Samtidigt ser jag ju det som ligger där bakom … När jag vägrar rosa så säger jag ju att rosa är dåligt – och därmed att allt det som förknippas med färgen är dåligt. Att det kvinnligt kodade är mindre värt än det manligt kodade. Det vore ju ännu värre än att klä min dotter som en rosa maräng varje dag! Resultatet blir ett envist resonerande om att ”alla färger är ju lika mycket värda”, oavsett om de uppfattas som tjejfärger eller killfärger. Och så kvoterar jag in lite rosa och försöker se det som coolt och snyggt, lika fint som brunt och grönt som jag tycker är betydligt bättre bebisfärger.

Liknande tankar återkommer på flera ställen i boken, och det är lika skönt som läskigt att känna igen sig. Jag känner mig genomskådad. Ett så ihåligt, uddlöst beteende jag har! Jag vet ärligt talat inte vilket som är det bästa sättet att förhålla sig till rosa. Men många av de föräldrar som intervjuas i boken lyckas ännu sämre än jag med att förhålla sig på ett vettigt sätt till färgen rosa. Många av de som Ambjörnsson har intervjuat säger sig nämligen vilja undvika ”rysch-pysch” på sina döttrar, men ändå verkar det vara väldigt viktigt att markera att det är en flicka man har, inte en pojke. Man vill ha vissa könsmarkörer, men inte för utstuderade. Lite blommor, men inte bara rosa fluff. Och ännu läskigare är hur rädda en del verkar vara för att deras pojkar ska missuppfattas som flickor. Alltså – okej att klä flickor könsneutralt eller som pojkar men absolut inget rosa på en pojke! Hu, tänk om han blir homosexuell eller vek och fjollig! Om jag får en son någon gång ska han såklart ärva alla Majs kläder, utan hänsyn till vad det är för färg på plaggen.

Otroligt intressant hur det här tycks handla om både genus, sexualitet och klass. Och visste du förresten att det här med rosa och rött som ”tjejfärger” är relativt nytt? Det var inte så länge sen rött sågs som en manlig färg (krig, blod, styrka osv), medan svaga och sköra kvinnor och flickor ansågs passa bättre i skirt blått.

Förresten så är Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig väldigt bra, den också. Om genus, klass och sexualitet bland tjejer på gymnasiet.

På min önskelista just nu. (Jag är kass på att komma ihåg och sprida mina listor, men den här har jag verkligen suktat efter sedan jag först hörde talas om att den var på g.) Fanny Ambjörnssons Rosa: den farliga färgen. Läste recensionen i DN i morse och kände bara VILL LÄSA NU. En bok som, inte minst, borde läsas av alla föräldrar. Väldigt intressant också för oss som jobbar med produkter riktade till barn. Ärligt talat, det är läskigt att färgtänket är så unket år 2011. Att det på allvar finns folk som aldrig skulle komma på tanken att klä sin flickbebis i annat än rosa. (Och att folk som jagblir så provocerade av det.) Att en bebis automatiskt blir en pojke om den är klädd i blått-grönt-brun-gult. Jag vet inte hur många gånger jag tålmodigt fått förklara att jag har en dotter, inte en son. Inte för att det spelar någon roll men …

Ja. Rosa, i alla fall. Intressant, problematiskt och – faktiskt – snyggt.