Arkiv för kategori ‘Vuxenböcker’

 

Lite kärlek dagen efter

onsdag, 15 februari, 2012

Igår började jag skriva på ett inlägg om kärlek. Om kärleksromaner och romantiska böcker. Alla hjärtans dag osv. Det gick sådär, som man kanske kan ana eftersom det aldrig dök upp något. Konstigt egentligen, jag som alltid varit en sucker för romantik (även om det inte riktigt alltid går ihop med mina värderingar i övrigt.) Jag har plöjt metervis av klassiska kärleksromaner om trånande damer i empirskurna klänningar. Läst väldigt mycket av bästa sortens chicklit, som Marian Keyes och Lisa Jewell. Till och med gjort ett experiment med Harlekin en gång (misslyckat men enormt underhållande). Jag har gråtit floder över En dag och Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Ändå kom jag alltså inte på några bra, nytänkande kärleksboktips eller något skojigt att skriva om saken i allmänhet.

På vägen hem från jobbet tänkte jag: Är det så att kärleksromanen är död? Den kanske tar en tupplur? Eller har den antagit en ny form som jag inte riktigt fastnat för? Är det jag som förändrats som läsare? I senaste numret av Vi läser konstaterade man att chickliten är på väg att dö ut. Att kvinnor i allt högre grad väljer spänningsromaner. Det gör ju så klart sitt till i så fall. Men ett ställe, där romantiken faktiskt lever och frodas i allra högsta grad, på ett väldigt bra, härligt och ofta gripande sätt, är i YA-världen. Bland ung vuxen-böckerna alltså. Där finns det SÅ mycket bra. Och inget slisk heller, utan bra, genomtänkta, balanserade kärlekshistorier. Det kanske är dit man får vända sig nu.

Vad tror du? Vad händer med kärleksromanen?

(En sak jag kan säga är att det här är en ruggigt bra, ny kärleksroman. Om än inte helt lycklig.)

Cirkeln får Bokbloggarnas litteraturpris

måndag, 30 januari, 2012

Grattis Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! Cirkeln, första delen i deras ungdomsbokstrilogi, har nämligen tilldelats Bokbloggarnas litteraturpris 2011.

Priset instiftades 2010 av bokbloggen Breakfast Book Club, och den här gången nominerades 87 böcker av 34 bokbloggar. En bokbloggarjury fick sedan rösta fram vinnaren bland de 14 mest nominerade. Då knep Cirkeln 22 procent av rösterna!

Andraplatsen gick till Tomas Bannerheds Korparna och tredjeplatsen delas av Gå hel, gå sönder (Sofia Nordin), Mörk jord (Belinda Bauer) och Den enögda kaninen (Christopher Carlsson).

En bra bok och en utmaning

onsdag, 25 januari, 2012

besattaDagens pendelläsning: Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Så bra! Det är en samling personliga – både väldigt roliga och intressanta – berättelser om böcker och läsning. Allt handlar om den klassiska ryska litteraturen, och än så länge har jag bland annat hunnit läsa om den ambitiösa ryska milenniumutgåvan av Tolstojs verk som väger lika mycket som en nyfödd vitval. Haha. Jag rekommenderar den verkligen till alla som är det minsta intresserade av litteratur! (Besatta alltså, inte vitvalen.)

Det bästa jag har fått ut av boken än så länge är världens lust att läsa mer ryskt. Anna Karenina har jag aldrig orkat mig igenom, och inte Idioten heller. Den har dessutom kommit i vansinnigt ny, snygg pocketutgåva. Det får bli vårens utmaning!

Sugen på zombieläsning?

fredag, 20 januari, 2012

Jag fick några boktips av Jonny på bloggen Swedishzombie.com. Här är hans lista:

* David Moodys Autumn – om du vill ha en lite mer ”mogen”, realistisk serie zombieböcker.

* Thomas Emsons Zombie Britannica – om du vill ha full rulle, action och hungriga odöda.

* Madeleine Rouxs Allison Hewitt is Trapped – om du är sugen på välskriven, fartfylld, rolig zombieroman med lite chick lit-inslag.

* Och så tipsar han om Carrie Ryans och Jonathan Maberrys young adult -serier med zombier. Carrie Ryan har ju skrivit De vassa tändernas skog, som jag skrev om härom dagen, och fortsättningen De dödas strand som kommer på svenska i april.

Jag tror att jag kastar mig över Allison Hewitt is Trapped!

Zombies – på ett helt nytt sätt

fredag, 13 januari, 2012

varma kropparDen här boken, alltså. Varma kroppar av Isaac Marion, den första romanen som ges ut på Mix förlag. Den kommer i februari. Men jag har redan läst den och kan inte låta bli att förhandspeppa lite (eller mycket). Den är så bra. SÅ BRA. Och jag kan lova att du aldrig har läst något liknande. Det är en zombieroman – men där det inte handlar om de stackars människorna som måste försvara sig för att inte bli uppkäkade, utan där det är zombien själv som berättar. Vi får alltså komma in i hjärnan på en levande död köttklump som vandrar omkring och längtar efter nästa tillfälle att käka hjärna. Men inte nog med det. Det är en kärlekshistoria också. Helt galet, otroligt gripande, riktigt romantiskt och faktiskt väldigt kul.

Stephenie Meyer håller med mig. Så här har hon skrivit:

Isaac Marion has created the most unexpected romantic lead I’ve ever encountered. I never thought I could care so passionately for a zombie.”

Kolla in den officiella boktrailern här:

Death comes to Pemberley

tisdag, 10 januari, 2012

pemberleyApropå gårdagens inlägg om Brontë-systrarna och Jane Austen.

Sprang just förbi English Bookshop i Gamla stan, där den här affischen hängde i fönstret. Boken, skriven av P. D. James, heter Death comes to Pemberley och är en deckare som verkar ta vid där Stolthet och fördom slutade. Efter Elizabeth Bennets och Mr Darcys lyckliga slut alltså. Den kom tydligen ut i november – hur kan jag ha missat den?!

Ja ja. När boken börjar har Lizzy och Darcy varit gifta i sex år (tydligen är de mer kära än någonsin – puh) och ett mord begås på Pemberley. Och så blir det en deckarhistoria av det hela …  I den här artikeln i New York Times avslöjas en del saker ur handlingen, saker som vi Jane Austen-fans har grubblat på och fantiserat om i evigheter. Hur gick det sen? Hittade träiga Mary Bennet någon passande man? Lyckades Wickham och Lydia vara trogna mot varandra? Blev de kanske till och med lyckliga? Och blev Jane och Bingley utfattiga på grund av sin generositet och snällhet?

Ni hör ju. Den här måste jag klicka hem så fort som möjligt.

Förresten så stod det mer intressanta saker i den där artikeln. Till exempel att förlaget HarperCollins ska låta sex kända författare skriva egna versioner av Jane Austen-böcker. Först ut är tydligen Joanna Trollope med Sense and sensibility. Det visste jag inte heller. Mer HÄR.

Kate Atkinson på tv ikväll

torsdag, 5 januari, 2012

Ikväll är det andra delen av deckarserien Brottsplats Edinburgh – den mest missvisande titeln jag någonsin hört. Det låter ju som en vanlig tråkig dussindeckare (nej, jag är inte så förtjust i såna, som ni hör), men det är faktiskt en riktigt bra, lite udda och skruvad berättelse baserad på en bok av Kate Atkinson. Case Histories, heter den. Eller De vilseförda på svenska.

Jag har inte läst något av henne sen den fantastiska romanen I museets dolda vrår, men jag känner verkligen igen mig i den här tv-serien. Den var spännande samtidigt som jag skrattade högt åt den flera gånger. Kanske måste jag läsa den där boken nu också, trots min lätta motvilja mot deckare.

Kanske måste läsa lite mer Kate Atkinson över huvud taget.

Brottsplats Edinburgh, SVT1 klockan 22.oo ikväll alltså!

Rosa – Den farliga färgen

onsdag, 4 januari, 2012

untitledVad är det folk menar när de säger att de älskar rosa? Och vad är det med den där färgen som vissa känner sig hotade och äcklade av? Varför började man uppfatta rosa som en tjejfärg? Och varför gör det att så många ser färgen som något negativt? Det är några av de saker som Fanny Ambjörnsson utforskar i sin bok Rosa – Den farliga färgen. Väldigt intressant, kan jag konstatera en tredjedel in i boken. Och väldigt träffande. En stor del av det hon skriver om i början handlar nämligen om hur föräldrar klär sina bebisar. Och där blir det läskigt mycket igenkänning.

Mitt eget resonemang ser ut ungefär så här. Jag vill inte klä min dotter i alldeles för mycket rosa. Det känns lite pinsamt, smaklöst, som om folk som såg oss skulle tro att jag är helt omedveten om den problematik som finns kring färgen. Som om jag inte vore den feminist jag är. Samtidigt ser jag ju det som ligger där bakom … När jag vägrar rosa så säger jag ju att rosa är dåligt – och därmed att allt det som förknippas med färgen är dåligt. Att det kvinnligt kodade är mindre värt än det manligt kodade. Det vore ju ännu värre än att klä min dotter som en rosa maräng varje dag! Resultatet blir ett envist resonerande om att ”alla färger är ju lika mycket värda”, oavsett om de uppfattas som tjejfärger eller killfärger. Och så kvoterar jag in lite rosa och försöker se det som coolt och snyggt, lika fint som brunt och grönt som jag tycker är betydligt bättre bebisfärger.

Liknande tankar återkommer på flera ställen i boken, och det är lika skönt som läskigt att känna igen sig. Jag känner mig genomskådad. Ett så ihåligt, uddlöst beteende jag har! Jag vet ärligt talat inte vilket som är det bästa sättet att förhålla sig till rosa. Men många av de föräldrar som intervjuas i boken lyckas ännu sämre än jag med att förhålla sig på ett vettigt sätt till färgen rosa. Många av de som Ambjörnsson har intervjuat säger sig nämligen vilja undvika ”rysch-pysch” på sina döttrar, men ändå verkar det vara väldigt viktigt att markera att det är en flicka man har, inte en pojke. Man vill ha vissa könsmarkörer, men inte för utstuderade. Lite blommor, men inte bara rosa fluff. Och ännu läskigare är hur rädda en del verkar vara för att deras pojkar ska missuppfattas som flickor. Alltså – okej att klä flickor könsneutralt eller som pojkar men absolut inget rosa på en pojke! Hu, tänk om han blir homosexuell eller vek och fjollig! Om jag får en son någon gång ska han såklart ärva alla Majs kläder, utan hänsyn till vad det är för färg på plaggen.

Otroligt intressant hur det här tycks handla om både genus, sexualitet och klass. Och visste du förresten att det här med rosa och rött som ”tjejfärger” är relativt nytt? Det var inte så länge sen rött sågs som en manlig färg (krig, blod, styrka osv), medan svaga och sköra kvinnor och flickor ansågs passa bättre i skirt blått.

Förresten så är Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig väldigt bra, den också. Om genus, klass och sexualitet bland tjejer på gymnasiet.

Lite bokshopping

tisdag, 3 januari, 2012

böckerIgår slank jag in på Pocketshop och okynnesköpte två böcker. De första på väldigt länge. Kunde inte låta bli när jag såg att Jonathan Franzens Tillrättalägganden finns i pocket igen. Den som jag har velat läsa hur många år som helst. Och så hittade jag en annan som lät så bra, Repetitionen av Eleanor Catton. Känner på mig att jag kommer att älska den. Här hittade jag en annan bloggare som gillade.

Min sambo säger alltid att jag är världsbäst på ursäkter. Oftast gäller det choklad. Jag har alltid en ursäkt för att få äta lite: trösta mig, fira något, bota tristess. Och självklart hade jag en bra ursäkt igår med. Den där känner-mig-som-en-ballong-efter-allt-julgodis-känslan botas faktiskt bäst med ett par nya böcker. Själslig föda som kompensation liksom.

Surprise!

måndag, 2 januari, 2012

flikenIgår kväll kastade jag mig över Erik Helmersons Den onödige mannen som jag velat läsa länge. Och vad hittade jag där, på fliken på insidan? Mig själv. Som skriver nåt fånigt om författarens förra bok, Blixthalka. Roligt men minst lika pinsamt.

Den onödige mannen rekommenderar jag verkligen, förresten. Men vad hände med diskussionen om mansrollen som bubblade upp tidigare i år, när den här boken kom ut? Den bara dog.