Igår började jag skriva på ett inlägg om kärlek. Om kärleksromaner och romantiska böcker. Alla hjärtans dag osv. Det gick sådär, som man kanske kan ana eftersom det aldrig dök upp något. Konstigt egentligen, jag som alltid varit en sucker för romantik (även om det inte riktigt alltid går ihop med mina värderingar i övrigt.) Jag har plöjt metervis av klassiska kärleksromaner om trånande damer i empirskurna klänningar. Läst väldigt mycket av bästa sortens chicklit, som Marian Keyes och Lisa Jewell. Till och med gjort ett experiment med Harlekin en gång (misslyckat men enormt underhållande). Jag har gråtit floder över En dag och Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Ändå kom jag alltså inte på några bra, nytänkande kärleksboktips eller något skojigt att skriva om saken i allmänhet.
På vägen hem från jobbet tänkte jag: Är det så att kärleksromanen är död? Den kanske tar en tupplur? Eller har den antagit en ny form som jag inte riktigt fastnat för? Är det jag som förändrats som läsare? I senaste numret av Vi läser konstaterade man att chickliten är på väg att dö ut. Att kvinnor i allt högre grad väljer spänningsromaner. Det gör ju så klart sitt till i så fall. Men ett ställe, där romantiken faktiskt lever och frodas i allra högsta grad, på ett väldigt bra, härligt och ofta gripande sätt, är i YA-världen. Bland ung vuxen-böckerna alltså. Där finns det SÅ mycket bra. Och inget slisk heller, utan bra, genomtänkta, balanserade kärlekshistorier. Det kanske är dit man får vända sig nu.
Vad tror du? Vad händer med kärleksromanen?
(En sak jag kan säga är att det här är en ruggigt bra, ny kärleksroman. Om än inte helt lycklig.)



Den här boken, alltså.
Vad är det folk menar när de säger att de älskar rosa? Och vad är det med den där färgen som vissa känner sig hotade och äcklade av? Varför började man uppfatta rosa som en tjejfärg? Och varför gör det att så många ser färgen som något negativt? Det är några av de saker som Fanny Ambjörnsson utforskar i sin bok