Igår försökte vi köpa sushi till lunch. Vi var väldigt sugna på sushi. Men, nej, vartenda sushiställe i hela stan (eller åtminstone i city) (eller i alla fall runt sveavägen) hade sommarstängt. Fem sushiställen försökte vi med. Fem. Sedan blev det sallad istället.
Just nu, en sen fredagseftermiddag, är vi tre personer här på kontoret. Tre. Resten är ute och solar och badar, läser böcker i hängmattan eller planterar rosor i trädgården. Men för oss stackare som jobbar så här mitt i högsommarvärmen går minuterna långsamt. Tystnaden som råder i lokalerna är sövande. Det är läskigt tyst här. Som gjort för en deckare. Ett öde kontor, knäpptyst förutom ljudet av fingrar på ett tangentbord. Färgglada barnböcker, dockor, nallar med tomma blickar på hyllorna. En ensam redaktör som sitter och läser med fötterna uppdragna i soffan – ryggen mot hissdörrarna som ljudlöst öppnas. Utanför huset går semesterfirare i finshortsen med shoppingkassar i båda händerna. Inget ont anande om vad som försiggår två trappor upp.
Tur att solen skiner.
Om två timmar håller min hjärna sommarstängt. Jag har minsann en vecka semester. En.
Det bästa sättet att ta in och förvalta ny information är att förena nytta med nöje. Tunga, tråkiga uppslagsverk och entoniga lärare framme vid katedern har aldrig funkat för mig. Jag alltid ägnat mig åt en mild form av ”akademisk bulimi”, där jag inför tentor och prov tryckte i mig information tills jag började må illa, skrev provet och sedan kräktes upp varenda smula nyttigt vetande. Sen var allting glömt, bortblåst, förlorat. Men jag minns rim och ramsor som skulle hjälpa till vid inlärningen. Till exempel klassikern på tyskalektionerna ”aus bei mit nach zeit von zu” (som sjungs med blinka lilla stjärna-meoldi). Och jag kan fortfarande det mesta om grekisk mytologi eftersom jag och min kompis Maja gjorde en egen film på ämnet. Jag minns hur vi gestaltade när Kronos skar av sin far Uranos testiklar (i filmen i form av två värmeljus) som sedan föll i havet (en matta)– och ur skummet (ett vitt lakan) föddes Afrodite, kärlekens gudinna.
Sommar är inte bara sol, fräknar och sand mellan tårna. Det är en tid för läsning också.
Det skulle handla om Jonatan och börja vid stupet. Precis när Karl hoppar med Jonatan på ryggen och ropar ”Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”. Där på andra sidan i Nangilima skulle en ny historia om bröderna Lejonhjärta börja. Och kanske skulle den sluta med ännu ett stup, ett språng ut för en klippa, mot en ny efter-döden-efter-döden-efter-döden-värld. Kanske skulle den heta Nangisola, kanske Nangimena. Kanske något helt annat.
Glittrig diamant dansar
Jag läser en massa bokbloggar varje dag. Nästan. Och i bloggarna är det mycket Johanna Lindbäck just nu. Hon gästbloggar till exempel på
passa in centrala teman. Genom att samarbeta med