Hurra, snart kommer det två nya böcker i serien Nyfikna öron! Jag tror att jag har skrivit det förut, men det är lika bra att säga det igen: detta är världens bästa småbarnsböcker med ljud. Superfina bilder, men framför allt helt klockrena ljud med bra kvalitet. Det finns inga böcker som slår de här.

De två nya heter Tut-tut! och Musik, och här handlar det om fordon som tutar och plingar, och om olika musikinstrument. Tyvärr är de sex tidigare böckerna slut hos förlaget, men håll utkik efter de nya hos oss i början av hösten!

Catarina Kruusval är så himla bra. Hennes två senaste böcker kom ut i butikerna för ett par veckor sedan, och de är lätt två av vårens finaste.

Rödluvan och Tre små grisar är omarbetade versioner av de klassiska folksagorna, anpassade för de minsta läsarna. Min första tanke när jag först hörde att de skulle komma ut var: Hur sjutton berättar man så läskiga sagor för små barn? Borde man ens försöka? Och det kan man ju fråga sig. Men faktum är att de är så bra uttänkta att det funkar hur bra som helst.

För det första gör Kruusvals fina illustrationer väldigt mycket. De är så mjuka, söta och milda att det aldrig blir för läskigt – även om de båda vargarna är lika elaka och hungriga som i originalsagorna. För det andra är slutet på sagorna något friserade. I Rödluvan syr mormor varsamt ihop vargens uppsprättade mage igen och han flyr till skogs. Och i Tre små grisar slipper vargen bli skållad till döds, utan bränner sig bara lite innan han skrikande sticker iväg.

Resultatet: Tillräckligt snällt för att de minsta knattarna ska våga lyssna, och tillräckligt dramatiskt för att de lite större ska hålla intresset uppe! Jag ser fram emot att läsa dem för min dotter. Just nu är hon mitt i en lättskrämd fas, men har ändå ett jättesug efter läskiga saker. Då behövs såna här böcker – och smarta råd från någon som fattar barn.

Här finns böckerna i ett fint paket.

Jag dör lite när lilla M sitter och leker med den nya Knacka på-appen. Det är över huvud taget väldigt fint när hon läser själv, då sitter jag och pappan och flinar och grimaserar stolt och kärleksfullt bakom hennes rygg, men när hon håller på med den här är det något alldeles extra. Svårt att säga vad. Kanske något med engagemanget i knackningarna och hur hon läser högt tillsammans med berättarrösten.

Ja ja, appen i alla fall. En ovanligt bra bok-app tycker jag. Och bevisligen min dotter också. Vi har testat en hel del nu. Ofta känns de lite platta, som bara boken rätt och slätt. Bara elektronisk bok. Men här har man verkligen tagit tillvara på originalets interaktivitet så att den funkar lika bra i mobilen eller plattan. Lilla barnhanden får bläddra mellan sidorna, höra texten uppläst och vara med och knacka på dörrarna precis som i boken. I de olika rummen kompletteras text och bild med små animationer och ljudeffekter. Sen ska man ju till exempel kunna läsa in sin egen text, men så långt har vi inte kommit än.

Enda kritiken är att appen ibland är lite svårmanövrerad och känslig. Man får till exempel inte knacka på dörren för tidigt, då öppnas den inte utan man får knacka igen. Och små tvååringsfingrar har ju inte riktigt den precisionen.

Appen bygger så klart på Anna-Clara Tidholms bok Knacka på.

Har ni testat den? Har ni några andra bra bok-apps-tips?

Det där med att man inte får läsa vid matbordet gäller inte hos oss. Idag hade vi sällskap av Alfons vid frukostbordet.

Alla möjliga Alfons och Mera miner med Alfons är två jättebra böcker för de minsta läsarna. Gunilla Bergström är ju så himla bra på att skriva historier som både är kul och pedagogiska – även på den här nivån. I de här böckerna utforskar hon olika känslor och uttryck. Vad är det vi ser när vi tittar oss i spegeln? Vad ser andra när de tittar på oss? Hur ser man ut när man är ledsen? Glad? Rädd? Överraskad? Uttråkad? Blyg?

Jag gillar hur Bergström alltid sätter fingret på de vardagliga sakerna som i själva verket är ganska kittlande och spännande. Att läsarna kan känna igen sig och och samtidigt får något att bita i och tänka på.

Dessutom är det ju kul att även de små kan få bekanta sig med så välkända barnbokskaraktärer som Alfons.

De minsta bokälskarna har mycket att se fram emot i vår. Här är tre av mina favoriter för 0-3-åringarna.

Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är av Siri Ahmed Backström. En rörande fin kärleksförklaring till ett barn. Hur beskriver man egentligen hur fin en liten är? Jo, där finns en näsig näsa, en magig mage, två beniga ben … Underbar!

Vad äter du monster? + Gapa stort! av Jens Peter De Pedro. Knasiga, roliga och annorlunda kartongböcker med fantastiska bilder som är långt ifrån puttinuttiga …

Lilla handen + Lilla foten av Emma Adbåge. Pricksäker småbarnsvardag, varm humor och ursöta bilder i fina kartongböcker. I korta tvåordsmeningar får läsaren både lära sig kroppsdelarna och känna igen saker från sin egen tillvaro.

Härom dagen skrev jag om tre fina bilderböcker som också kommer i vår.

Alldeles strax ska jag hem och testköra den nya appen som bygger på Anna-Clara Tidholms klassiker Knacka på. Den har just lanserats av förlaget Alfabeta, och som jag har väntat! Vi kan inte få nog av bra barnappar där hemma just nu, och de gamla pusslen och Mamma Mu-apparna behöver kompletteras med något nytt. Så jag laddade ner den direkt när jag såg att den kommit.

Appen rekommenderas från 1 år, och det ska vara en bok-app där man drar för att bläddra och knacka, med animationer, ljud och möjlighet att läsa in sin egen berättelse. Finns än så länge bara för iPhone och iPad.

Jag återkommer med en liten recension från mamma och kräsen tvååring.

Läs mer på Alfabetas sajt.

De flesta småbarnsföräldrar har nog erfarenheten att pixiböcker kan vara bokgudens gåva till världen. De kan rädda bilturer, gnälliga efter-förskolan-besök på mataffären, tågresor, vad som helst.

Men hur är det för er andra med småbarn? Hur intresserade är de egentligen av böckerna? Hemma hos oss har det nämligen gått överstyr. Det enda min lilla M vill läsa sedan en vecka tillbaka är pixiböckerna. Helst alla på en gång. Hon traskar runt i lägenheten och samlar ihop dem i en stor hög (och blir fullkomligt vansinnig  när någon trillar) och sen ska man sitta i soffan och läsa dem om och om igen. Men aldrig en enda hel bok, bara några sidor i början, i mitten och – om man har tur – slutet.

Det bör tilläggas att vi nog har alla pixiböcker som finns att få tag i. En enorm hög faktiskt. Vi kanske har för god tillgång på böcker helt enkelt?

Idag har DN en stor artikel om pekböcker. Kul – för det är ett intressant ämne. Ta en så enkel sak som själva ordet. Hur skulle du definiera en pekbok? För mig har ordet flera olika betydelser och jag tror att jag slänger mig med begreppet på ett lite slarvigt sätt. Först och främst tänker jag på formen. En pekbok är ju (nu för tiden) oftast en board book i litet format. Den allra enklaste formen av bok, som snarare än en berättelse innehåller namngivna föremål som man kan titta och peka på. Tydligt, enkelt och färgstarkt. Fokus på inlärning. Lite trist … Men så finns det ju böcker som har själva pekboksformatet, men som innehåller lite mer substans, kanske till och med en riktig historia och ett språkbruk som man kan uppskatta även som vuxen läsare. Det verkar som att ordet pekbok har blivit ett samlingsnamn för alla små böcker för 0- till 3-åringar. Sen kan de se ut lite hur som helst.

I artikeln (som tyvärr inte har kommit upp på webben när jag skriver det här) väljer Pia Huss också ut sina sex pekboksfavoriter från 2012. Där finns i alla fall en som jag inte skulle kalla för pekbok, utan snarare för en låg bilderbok: Katt kan på morgonen.

Här är alla titlarna – favoriter också för mig:

Jag vet! Vi leker (här, här och här hittar du de andra böckerna i serien)

A-B-C-D Råttan kokar te (som också har en kompis)

Bilen säger brum (och här finns den andra i serien)

Gruffalons bok om motsatser (här finns en till)

Vad säger klockorna? (som faktiskt får en uppföljare i vår!)

Katt kan på morgonen (och en bok till här)