En gång om året är det klang- och jubelfest för oss som arbetar i barn- och ungdomsboksbranschen. Då är det nämligen dags att avnjuta Svenska barnboksinstitutets årliga ”Bokprovning” då vi får veta hur trender och statistik över förra årets aktuella barn- och ungdomsboksutgivning såg ut. Med andra ord under 2010. Här kommer några aktuella siffror. Vill du läsa hela dokumentationen, klicka här

År 2010 utkom totalt 1663 barn- och ungdomsböcker i Sverige. Det är en minskning med 87 titlar, jämfört med 2009 då det utkom 1750 böcker och utgivningen minskar därmed för andra året i följd.

En tydlig retrotrend inom bilderboken är tydlig. I kapitel-och mellanåldersböckerna blir de kortare berättelserna allt fler. Många nya läsa själv-böcker har dykt upp medan böcker avsedda för högläsning har minskat. Deckarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och flera nya svenska serier har sett dagens ljus. Förutom deckare hittar vi några rysare i den svenska utgivningen men också ämnen som skolan, vänskap och djur är vanliga.
De mest populära ämnena i bilderboken är: Förmänskligade djur, djur, lek, nallar, vänskap. I kapitelböckerna från ca sex år är följande ämnen poppis: Vänskap, syskon, skolan, förmänskligade djur, stöld och i faktaböckerna: Djur, hästar, naturen, dinosaurier, språk.

Egentligen är der ett mirakel att barn lär sig att läsa och skriva. Ingen vet egentligen hur det går till när vi knäcker läskoden. Men utan den kunskapen skulle vi stå oss slätt. För sextio år sen räckte det med att vi gick i skolan sex år. Nu behöver vi plugga språk i minst tolv år! Och det finns fler skillnader: för femtio år sen lärde sig barn det mesta genom att prata med andra människor, så många böcker fanns knappast hemma. I dag möter barn skriftspråk överallt, ända från början.

Den australiensiska läs- och skrivinlärningsexperten Mem Fox beskriver i sin bok Läsa högt tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att barn ska börja läsa: förståelsen för skriften, språket och världen. När de tre fungerar tillsammans uppstår läsning.

När ett barn har svårt för att lära sig att läsa är det oftast en av hemligheterna som är svag. Ibland, anser Mem Fox, är föräldrar och lärare för fixerade vid skriften. Barn ska inte pressas för hårt. Istället kan barnen lära sig mer om läsning om någon vuxen ofta läser högt för dem och pratar mycket med dem.

Den kända författaren och publicisten Olof Lagercrantz (1911-2002) skrev bland annat följande i sin bok Om konsten att läsa och skriva:
”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

Mer om läsmiraklet finns att läsa i Boken om läsning.

Läser i senaste numret av Svensk Bokhandel att amerikaner i allt högre utsträckning låter bli att köpa bilderböcker till sina barn. Enligt Dara LaPorte som är chef för barnboksavdelningen på Politics and Prose i Washington*, ser hon barn plocka fram bilderböcker och deras föräldrar säga ”Du kan bättre än det här, du kan mer.” Föräldrarna låter inte barnen läsa bilderböcker för att de då kanske inte kommer in på Harvard! Både föräldrar och skolor trycker på för att få barnen att läsa böcker för högre ålder än vad de är. Flera amerikanska förlag uppger också att de dragit ner på sin bilderboksutgivning de senaste åren.

Vi på Barnens Bokklubb märker också en allt större försäljning av pedagogiskt material till barn, till exempel övningshäften inom områdena svenska och matte. Frågan är om inte svenska föräldrar håller på och hakar på samma trend?

Om det verkligen är så beklagar jag det djupt. Barn ska inte tvingas att vara små Einsteins – de behöver leka, bli lästa för och få vara barn den korta tid de är det.

*Källa New York Times.

I dagens DN har Andreas Palmaer (barnboksrecensent och barnboksförfattare) skrivit
en intressant artikel om den stora skillnaden mellan bilderböcker och läsa-själv-böcker. Enligt skribenten så är bilderboken konstnärligt ambitiös och skildrar ämnen som döden, pappor som slår, depression och skilsmässor. Så här säger artikelförfattaren bl a:

”Men för 6–9-åringar, så kallade läsa själv-böcker, är utbudet mer förutsägbart. Häst- och sportböcker, oändliga deckar- och humorserier. Här satsas på säkra kort. Det vore fullständigt otänkbart med titlar som Sune i dödsriket eller LasseMaja och Förintelsemysteriet.”

Kan det vara så att bilderboken är en högt stående konstform, medan läsa själv-litteraturen har en låg och möjligen pedagogisk ambitionsnivå? Enligt artikelförfattaren så förstår bilderboksbarnen knappt vad deras böcker handlar om, medan läsa-själv-barnen får sina serverade både lättuggat och lättsmält fast de egentligen behöver ”krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem”.

Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan. Bilderböcker kräver oftast två konstnärer – både en textförfattare och en illustratör. Självklart tar en duktig illustratör en text till nya höjder och nya dimensioner. Detta medan textboken vackert får nöja sig med en upphovsman eller kvinna. På sin höjd får den lättlästa textboken några svart-vita bilder för att lätta upp. Men självklart är detta ett intressant ämne att diskutera. Ger vi inte våra ettagluttare tillräckliga bokutmaningar? Om det är så kan de ju läsa Astrid Lindgren. Sen behöver man inte så mycket mer. Eller?