Nu har detta manus äntligen blivit färdig bok. Boken heter Kram från Alice och den är huvudbok i 11-12 år just nu.  I korthet handlar det om Alice som förlorat sin pappa och lillasyster i en bilolycka och vars mamma inte orkat med sorgen och helt enkelt stuckit. Så alla ni som gillar en bra dramatisk berättelse med mycket känslor och gråt,  läs den!

Och här kan ni läsa mer om den >>

Därför hajar jag till när jag hittar ett gammalt blogginlägg om att skippa de traditionella barnböckerna – och läsa klassiker för sin bebbe istället. Funkar precis lika bra, hävdar bloggaren. Bebben fattar ju ändå ingenting de första månaderna utan är mest ute efter myset och mammas eller pappas lugna röst. Han tipsar om Laurence Sternes tegelsten Tristram Shandy eller författare som Italo Calvino, George Orwell och Pablo Neruda. Tunga klassiker som en nybliven förälder äntligen kan ta sig tid att läsa. Melodiskt, oförutsägbart och lekfullt ska språket vara. Och bort med sex, våld och materialism.

Jag själv, som dessutom gärna vill utesluta mansgrisighet och gubbighet ur mitt framtida barns bibliotek, håller inte riktigt med. Visst, grafiskt våld och heta sexscener kanske inte är optimalt. Men det finns ju faktiskt många bra, moderna och KVINNLIGA författare som man också kan välja för att roa sin lille klimp. Om man nu av någon anledning skulle ha något emot alla underbara, färgglada och fantasifulla barnböcker som finns att välja mellan i dag. Och det har inte jag.

Vad säger ni – ska bebisar hålla sig till pekböcker eller kan man lika gärna börja med klassikerna direkt?

Jag personligen betar av någon klassiker då och då, men läser helst romaner med ett uns av sanning. När man väl får tid att läsa (vuxenböcker) vill jag gärna lära mig något på kuppen.

Vad läser du helst? Och varför?

Två av alla som kommenterar vinner en bok, utvald efter ålder och favoritgenre.

Tur för mig att det är sommar. Långa, ljusa kvällar och stillsamma eftermiddagar på jobbet är ju perfekta för att sluka böcker. Så fort jag får en stund över här på redaktionen flyttar jag från min träsmaksframkallande stol till den marimekkoblommiga soffan som står här ute. Tar en kopp te, drar upp fötterna och hugger in på en bok. Vilket lyxjobb.

Än så länge har jag (förutom en drös helt nya manus som är top secret) läst Sonya Hartnetts Fjäril (usch så hemsk, men väldans bra), Georgia Byngs Molly Moon-böcker (älskar!), lite Meg Cabot, några Pija Lindenbaum som jag missat och en herrans massa Stina Wirsén (storfavvon). I väntehögen ligger dessutom Katarina Kieri och Per Nilssons I det här trädet. Ett angenämt problem som sagt. Mycket att läsa, mycket att sätta sig in i, men det är ett väldigt, väldigt trevligt jobb jag har.

Vilka är era barn- och ungdomsfavoriter från de senaste åren? Vad får jag inte missa?

Hur ser er sommarläsning ut?

Jag gör det i alla fall.

Speciellt när jag får ge boktips själv. Och ännu mer speciellt när någon ger mig en riktigt specifik boktipsaruppgift som jag får sätta tänderna i. Typ: ”Jag skulle vilja läsa en bok om en enbent, dyslektisk, cool kille i nioårsåldern som bor på en farm i Australien och gillar att samla på frimärken och titta på svart-vita stumfilmer. Vilken bok ska jag ta då?” Eller ”Jag vill läsa en hästbok men det ska inte vara en tjej i huvudrollen och hon ska inte få hästen på slutet och det ska gärna vara hårdrock inblandat på ett hörn också. Och kanske kan den utspela sig i Afrika?” Jag får en kick av sådant. Just i de här fallen skulle jag visserligen inte bara få en kick, utan också grått hår och djupa rynkor i pannan, men ni fattar grejen. Det är ju så fantastiskt fint när man träffar rätt! Och tipsar om en bok som passar läsaren perfekt.

Min bästa boktipskick genom tiderna var när jag skickade en bok till min pappa med en lapp där det stod:”Pappa! Jag har aldrig tjatat på dig om att du ska läsa böcker, för jag vet att du inte gillar det riktigt, men den här! Den här! Läs den bara, okej? Du kommer tacka mig sedan.” Tre dagar senare ringde min pappa och grät i telefonen. Han älskade boken mer än han älskat någon bok innan. (Det var förresten Italienaren, av Sven Olov Karlsson. Läs den. Förtvivlat bra!) Jag blev så boktipsnöjd av pappas reaktion att jag inte återhämtat mig än, fast det är flera år sedan.

Har du någon lyckad boktipsberättelse att dela med dig av? Eller någon mindre lyckad? Gör det gärna! Jag vill verkligen veta. Det ingår nämligen också i min boktips-kärlek, att få höra andra berätta om hur böcker de tipsat om hittat fram till exakt rätt läsare.

Kanske är det så. Eller kanske är det gamla inlärda mönster och det faktum att i vårt samhälle räknas ”känslorna” till den kvinnliga sfären. En kollega till mig med två tonårssöner tyckte att de absolut borde läsa Michelle Magorians ”En liten kärlekssång” –  en dramatisk berättelse om en 17-årig flickas upplevelser under andra världskriget – men  hon förstod att hon aldrig skulle få dem att läsa en bok med den titeln. Vad göra? Jo, hon tejpade fast ett skyddsomslag runt boken och rev ut försättsbladet. Och hennes söner läste. Och de gillade. De sa till och med att det var en av de bästa böcker de läst.

Intressant och provocerande rubrik, eller hur? Efter lite efterforskningar visade det sig att den hörde hemma i en brittisk undersökning där forskare från The Millennium Cohort Study följer 19 000 barn födda i början av 2000-talet fram tills de fyller 11. Undersökningen, som har pågått ett antal år redan, visar att de barn som regelbundet får sagor höglästa för sig utvecklas snabbare och bättre än andra barn.

Sue Palmer, en av de brittiska experterna inom området barns utveckling, menar att barns inlärning i princip helt och hållet grundar sig på mänsklig interaktion. Studien visar också att de barn som lär sig alfabetet och att räkna tidigt inte har någon fördel av det. Andra barn hinner i kapp när de börjar skolan.

Treåringar som dagligen får höra berättelser ligger vid skolstart i genomsnitt 2,8 månader före sina jämngamla inom området kommunikation och språk. Och att lyssna på berättelser verkar också stimulera andra förmågor – i matte ligger de i snitt 2,4 månader före i utvecklingen. Försprång de behåller livet ut.

Om detta stämmer så handlar barns inlärning och utveckling i princip bara om INTERAKTION. Ända från start. Tiden med en baby ska tillbringas med att vagga, bära, kittla, skratta och prata med sitt barn. Före 18 månaders ålder uppfattar barn inte något av det de ser till exempel på en bildskärm; de bara stirrar. Tittut däremot, är interaktion på hög nivå!

”Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem”, är ett ofta använt Einsten-citat. Så här många år efter hans död vet vi att den klyftige Albert Einstein visste vad han talade om.

God högläsning!

För mig startade kärleken till de här figurerna när jag var nio, tio år. Det magiska ögonblicket gick av stapeln en trolsk sommarkväll på en ö i Stockholms skärgård. Jag var på besök hos mina kusiner och faster Kajsa läste högt ur Trollkarlens hatt. Vilken upplevelse! Jag förflyttades i en annan värld – befolkad av snälla och farliga varelser, knytt och oknytt. Det var magiskt, oväntat och underbart. Jag tror att det var precis där och då som min fascination för resor ut i det okända startade. För det är ju just det litteraturen ger (kanske speciellt sagor och fantasy) – magiska resor ut i det okända. Sedan dess är i alla fall Muminfamiljen och alla dess vänner och ovänner (har de några fiender förresten?) några av mina bästa bokvänner.

Trollkarlens hatt utspelar sig på sommaren, och handlar en hel del om trolldom. Det riktigt märkliga i boken är att Muminfamiljen hittar Trollkarlens hatt. Och efter det är ingenting som vanligt längre, för det som hamnar i hatten förvandlas raskt till något helt annat … Läs den! Och har du redan läst den, läs den igen!

Som sagt, Mumin firar 65-årsjubileum och mycket kul händer under året! Kolla in www.moomin65.com!

Så blir det när man jobbar med böcker långt innan de ens är färdiga. Vi läser dem som manus, utskrivna i stora pappersbuntar, och ofta ser vi inte böckerna i färdigt skick förrän långt, långt senare. När vi redan pratat om boken, skrivit om den och gått vidare i bokdjungeln. Vi VET ju så klart oftast hur omslagen på böckerna ska se ut innan vi får dem färdiga. Men det är en sak att se en bild på ett omslag. En helt annan sak att stå med den färdiga boken i handen sedan.

Ganska nyss stod jag till exempel med ett färdigt ex av Mårten Melins Som trolleri i näven och bara: ”Jaha! Är den så… guldig! Vad fint! Det hade jag inte fattat.”

Utseende på böcker, och det här med vikten av ett bra bokomslag, kan jag prata ihjäl mig om egentligen, och det här är ju bara en liten ynka del av härligheten: Att upplevelsen av boken på en bild (i en tidning, till exempel) inte alltid stämmer överens med hur det känns att stå med den i handen sedan. För hur tydligt man än skriver i en text att OBS! BOKEN HAR GULDIGT OMSLAG! så fattar man ju ändå inte vidden av guldet förrän man har boken i handen. Och det är ju synd för oss som gör tidningar. Men roligt (förhoppningsvis) för er som får hem boken sedan, och bara: Wow! Guld! Vem kunde ana?

Har du blivit förvånad på sistone, över att en bok inte såg ut som du väntade dig när du väl fick hem den? Och i så fall: Var det en rolig överraskning eller en tråkig? Man undrar ju!