Idag drar radiokanalen Metropol 93,8 igång sin kampanj Passa boken. Vilken bra grej!

Där ska artister och andra kändisar inspirera unga att läsa böcker, bland annat genom att donera varsin favoritbok som kommer skickas ut till lyssnare/läsare som hör av sig. Dessutom finns det fem läsambassadörer som ska hjälpa till –Petter, Timbuktu, Syster Sol, och Bianca och Tiffany Kronlöf – bland annat genom kampanjfilmer där de berättar om vad läsningen betytt för dem.

Petter citerades i DN förra veckan, och det blev en liten snackis här på redaktionen utan att vi visste i vilket sammanhang han hade uttalat sig. ”Mitt standardsvar på hur man blir en bra rappare är: läs böcker! Läsning blev en sorts verktyg för mig att skriva bättre texter och utveckla språket”, löd citatet som tydligen kommer från Petters kampanjfilm.

Den kan man kolla in här:

Säg ”litteraturkanon” så blir det nästan alltid gräl, diskussion och sura miner. Mer rätta kanske, för det brukar i ärlighetens namn inte bli så himla kul resultat när  man ska lista måste-läsa-böcker. Tv-programmet Babel har i alla fall låtit sina tittare fått rösta fram en svensk kanon – och här kan man kolla in resultatet.

Min reaktion? Zzzzz. Inte helt oväntat har de flesta titlarna rätt många år på nacken och är skrivna av män. Men några skojiga förslag har faktiskt letat sig in. Och tre barnböcker: Loranga, Masarin och Dartanjang, Bröderna Lejonhjärta och Pippi Långstrump.

Jag vet inte riktigt om jag ska tycka att det är kul att de tre över huvud taget har kommit med, eller om det tvärtom är helt deprimerande att det bara blev ynka tre av alla bra barn- och ungdomsböcker som finns.

Vad tycker ni?

Apropå artikeln om pojkars läsning – här är sju bra knep för att få barn, inte bara pojkar – att vilja läsa. Tips för att väcka läslusten helt enkelt! De kommer från Litteraturmagazinet och Kåkå Olsen som pluggar biblioteks- och informationsvetenskap och skriver på en master om just det här ämnet.

Hon säger till exempel att vi föräldrar måste skärpa oss. Barn gör som föräldrarna gör, och särskilt som den med samma kön. Om barnet aldrig ser mamma eller pappa läsa är det klart att läslusten inte direkt frodas. Pekpinnar är inte heller bra, liksom att tvinga barnet att läsa böcker som han eller hon inte är sugen på. (Nästan) all läsning är ju faktiskt bra läsning, även om det är serier snarare än klassiker. Det håller jag helt med om. Och egentligen är detta självklarheter. Eller … det borde i alla fall vara det. Men med tanke på hur det står till med svenska barns läsförmåga så tror jag att ALLA föräldrar borde printa ut den här artikeln och sätta upp den på kylskåpet som påminnelse.

Gör det!

I klassrummets genusimpregnerade kontext kan vi hela tiden se hur handlingar laddas med genusbärande markörer; att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.

Saxat från en väldigt spännande text från DN.se idag, där Gunilla Molloy skriver om litteraturutredningen och om ett genusperspektiv på pojkars allt sämre läsförmåga. Läs den om du inte har gjort det!

Är döden för läskig för små barn? När kan man börja prata om döden egentligen?

Det där har jag grubblat på en hel del på sista tiden. Allt eftersom vi har börjat läsa mer bilderböcker hemma, har det dykt upp fler och fler svåra och läskiga saker att förhålla sig till. Döden. Snytingar. Elakheter. Rädslor. Hittills har jag förskönat en hel del, framför allt när det gäller döden. Lejonet i Nyfiken på djur har till exempel fått ha en nalle i munnen, inte ett litet djur som det just har dödat och snart ska sätta tänderna i. Djuren som slåss på liv och död på tv bråkar bara lite. Precis som vi brukar skojbrottas. I allmänhet tror jag stenhårt på att man kan prata med barn om det mesta, och att det är bra på alla möjliga sätt. Men just döden? Klurigt.

Men igår intervjuade jag fantastiska psykologen Malin Alfvén, som ger smarta och sympatiska råd bland annat i radioprogrammet Knattetimmen och böcker som Trotsboken och Tagga ner! Hon var så bra. Och hon fick mig på andra tankar. Man behöver inte skydda sitt barn från läskiga saker, sa hon. Inte ens en liten tvååring. Tvärtom. Barn börjar ofta tänka på döden redan i den åldern, och de behöver bearbeta de tankarna. Det gör man väldigt effektivt genom att läsa böcker – bara man också pratar om det man läser! Inga mer fina omskrivningar när vi läser i fortsättningen, alltså.

Vill du veta mer om vad Malin Alfvén sa, så håll utkik i kommande medlemstidningar!

Hur gör ni när ni läser för och med era barn? Censur eller inte?

Härom dagen höjde jag plötsligt blicken och fick syn på den här lilla klisterlappen. Den sitter på en skylt ovanför t-banerulltrappan i min lilla närförort. Så diskret, nästan oansenlig. Men väldigt intressant.

Jag ser inte meningen med att läsa.

Vem har skrivit den? Vad menar personen i fråga? Är det någon som är skoltrött? En antikultursnobb som hellre kollar på tv? Är det ett inlägg i debatten om svenska barns dåliga läsförståelse? Och om det inte är någon mening med att läsa – varför sätta upp en lapp som uppenbarligen vill bli läst och blir det av mängder av människor varje dag? Jag gillar den där metagrejen.

Jag blir nyfiken. Och nostalgisk – klistrade ju mängder av liknande lappar i min ungdom, fast med helt andra budskap. Vad är din tolkning?