Det där med skräck och rysare – visst är det så att man antingen gillar eller inte? Själv är jag en sådan som egentligen inte gillar. Eller rättare sagt, jag gillar inte att bli rädd. Ett av mina mest traumatiska läsminnen är från när jag var tonåring och låg på det lilla småstadssjukhuset där hemma med nyavlägsnad blindtarm. En natt var det åska, ett sånt där fasligt bara-på-film-oväder. Och dumt nog, lättskrämd och harig som jag är, låg jag där i det lilla rummet som jag delade med tre halvdöda gamla damer, och läste Stephen Kings Det. Jag hade den där krypande, kittlande känslan längs ryggraden hela tiden. Var helt säker på att någon eller något dolde sig bakom draperiet. Någon av de zombieliknande gamla damerna kanske, som var ute efter mig? En clown med vassa tänder? Jag minns att jag verkligen inte ville läsa mer, men att jag bara inte kunde slita mig. Trots att jag höll på att dö och kissa på mig av skräck. Det var en lättnad varje gång det kom in en sköterska och skulle kolla till mig …

Jag läste ut en läskig bok igår, det var därför jag kom att tänka på det här. En svensk ungdomsroman med allehanda otrevliga varelser i. Något att se fram emot. Den kommer ut i juni, då kan jag avslöja mer.

Vilken är din läskigaste läsupplevelse?

Jag har alltid haft svårt för böcker skrivna på talspråk. Alltså JÄTTE-svårt. Så svårt att jag rentav bojkottat. Lite som Johanna Lindbäck skriver om på Bokhora i dag. Senaste gången jag hakade upp mig ordentligt var i vintras när jag fick jag ett manus till en kommande bok som verkade så himla bra, Blodröd väg av Moira Young. Jag var SÅ peppad. Tills jag började läsa och möttes av den här inledningen:

Lugh föddes först. På midvinterdan när solen står lågt på himlen. Sen jag. Två timmar senare. Det säger egentligen allt. Lugh går alltid först, å jag följer efter. Å det e bra. Det e rätt. Det e som det ska vara.

Där slutade jag. Jag HATAR när man skriver ”å” istället för ”och” och ”e” istället för ”är”. Och allt sånt. Så fult! Jag tänker direkt att huvudpersonen är lite korkad. Egentligen kände jag att det var huvudboksvarning på den här boken, att den antagligen var riktigt bra. Men det gick bara inte, så jag lämnade vidare den med en notering om att någon annan i redaktionen borde läsa. Nu är boken huvudbok i Barnens Bokklubb. När jag fick veta det (jag var mammaledig då) gav jag den en ny chans. Och älskade den.

Blodröd väg är en helt fantastisk ungdomsroman som mycket väl kan läsas av vuxna (vi har den för medlemmarna från 13 år och uppåt). Tänk tuff Mad Max-framtid med ökenlandskap och en civilisation i spillror, plus lite Hungerspelen-vibbar. Helt klart värd besväret – talspråk eller ej.

Lärdom: Det finns fall där man kan stå ut med lite ”å” och ”e”.