Alla läsare är unika läsare!

Det kan vara svårt att veta vilken bok som passar till ett barn. Tänk om den är för läskig eller för barnslig? Hur ska man göra för att hitta den perfekta boken? Nyligen var jag på en föreläsning om högläsning som tog upp vikten av att läsa högt för sina barn, oavsett om det handlar om förskolebarn eller tonåringar. Föreläsaren lade stor vikt vid att man som förälder inte ska sluta läsa högt även när barnen blir större och kan läsa själva. Då finns det risk att barn tappar sin läslust bland svåra ord och komplexa berättelser. Resonemanget väckte frågor hos mig.

Vad har jag som förälder för ansvar för mina barns språk och läsutveckling? Hur viktigt tycker jag att det är? Vad lägger jag min tid på när det är dags för mina barn att gå och lägga sig? Ibland blir min längtan efter lite egen tid så stor att jag hoppar över att läsa böcker för mina barn vid nattning. Och så fort jag sätter mig i soffan väcks det dåliga samvetet till liv. Hur kan jag ignorera den bästa stunden på dagen med mina barn? Och genast längtar jag tillbaka till böckernas värld tillsammans med barnen. Att låta nya äventyr få plats hos mig och mina barns tankar, drömmar och fantasier. Det bästa sättet att ta reda på vilka böcker barnen gillar är att läsa tillsammans.

Då är det lättare att känna in vilken läsnivå just ditt barn befinner sig på. Hur reagerar ditt barn när du läser olika typer av böcker. Kan en bok vara för läskig? För rolig? Så att man får det där härliga magknipet tillsammans … För det är ju så roligt att läsa tillsammans men lika betydelsefullt är det att prata och resonera kring det man läser. Vi på Barnens Bokklubb vill underlätta i mesta möjliga mån för dig som förälder genom att utifrån ålderskategorier och erfarenhet välja böcker som passar för rätt ålder. Och det är givetvis svårt.

Marcus RidungAv en anledning. Alla barn är unika i sina personligheter och alla barn är unika som läsare. Därför är det viktigt att vi vuxna följer med i barnens läsutveckling, och inte slutar vara delaktiga i lässtunden– för den kan trots allt vara den finaste stunden på dagen.

MARCUS RIDUNG, vik. chefredaktör

Hundar hjälper barn med läsningen

Har ni hört om projektet där hundar ska hjälpa barn att komma igång med läsningen?

Det heter Bokhunden och Astrid Lindgren och har dragits igång vid Linnéuniversitetet i Växjö, och där ska hundar utbildas för att stötta barn med lässvårigheter. Det går helt enkelt ut på att barn mellan 6 och 13 år ska få läsa högt för hundarna. Att sitta nära och klappa en mjuk vovve kan vara lugnande i en stressande situation, och hunden dömer inte när man läser fel eller långsamt. På det sättet hoppas man att barnen ska känna sig trygga i lässituationen och få mer läslust. Här kan man läsa mer.

Vilken knasig men fin idé. Vad tror ni – funkar det?

Passa boken!

Idag drar radiokanalen Metropol 93,8 igång sin kampanj Passa boken. Vilken bra grej!

Där ska artister och andra kändisar inspirera unga att läsa böcker, bland annat genom att donera varsin favoritbok som kommer skickas ut till lyssnare/läsare som hör av sig. Dessutom finns det fem läsambassadörer som ska hjälpa till –Petter, Timbuktu, Syster Sol, och Bianca och Tiffany Kronlöf – bland annat genom kampanjfilmer där de berättar om vad läsningen betytt för dem.

Petter citerades i DN förra veckan, och det blev en liten snackis här på redaktionen utan att vi visste i vilket sammanhang han hade uttalat sig. ”Mitt standardsvar på hur man blir en bra rappare är: läs böcker! Läsning blev en sorts verktyg för mig att skriva bättre texter och utveckla språket”, löd citatet som tydligen kommer från Petters kampanjfilm.

Den kan man kolla in här:

Det är farligt att läsa!

Det finns en rolig liten artikel att läsa på Svensk Bokhandels sajt just nu – om hur man har sett på läsning genom historien.

På 1700- och 1800-talet, när den moderna bokmarknaden började ta form, såg en del romanläsande som en slags träning, precis som löpning och andra fysiska aktiviteter. Framför allt att läsa högt. Andra trodde tvärtom, att det var skadligt. Rentav farligt! Att bli uppslukad av en roman kunde enligt vissa leda till ”förkylning, värmeutslag, artrit, hemorrojder, astma, epilepsi, hypokondri, melankoli med mera”.

Det här är vansinnigt spännande ju! Tänk till exempel på hur vi ser på tv-tittande i dag, framför allt barns. Det anses ju kunna leda till alla möjliga hemskheter, medan läsning nu ses som något bra, sunt och positivt. Kan inte låta bli att undra hur det kommer vara om ytterligare några hundra år. Går ju inte ens att föreställa sig.

Förresten har jag funderat jättelänge på att skriva ett reportage om läsningens historia. Det pratas inte så mycket om det, till skillnad från böckernas historia. Nu blev jag väldigt inspirerad att ta itu med det.

Är det farligt att läsa läskigt?

malinalfven
Foto: Peter Knutson

Vampyrer, spöken, varulvar och andra läskigheter finns i nästan varenda barn- och ungdomsbok nu för tiden. Och de läskiga inslagen dyker upp i böcker för allt yngre barn. Hur ska man som förälder veta vad som är okej egentligen? Var gränsen går? Vad som är FÖR läskigt för ett barn? I senaste numret av Barnposten ställde jag några frågor till smarta psykologen Malin Alfvén, känd från radioprogrammet Knattetimmen och böcker som Trotsboken, Föräldrars frågor om barn 0-5 år och Tagga ner.

Varför gillar vissa barn att läsa spökhistorier och annat läskigt?
– För att livet är läskigt – från att man föds. Alla barn vet det, det är ofta vi föräldrar som försöker skydda våra barn. Se bara på våra sagor, vad handlar de om? Och bibeln? Läskigt, läskigt, läskigt! Barns lek är också viktig för att bearbeta saker i vardagen, sådant som är svårt. De måste leka de här lekarna och läsa de här böckerna.

Är det så att barn rentav behöver läsa läskiga saker?
– Ja, ungarna söker sig till det och det förbereder dem och hjälper dem att bearbeta saker. Barn börjar till exempel tänka på döden väldigt tidigt, tidigare än man kan tro. Till och med tvååringar gör det. Världen har blivit läskigare – ännu läskigare nu med tv, spel och alla sociala medier.

Kan det vara skadligt?
– Rent generellt nej. Men vissa barn är känsligare än andra, och de kan bli rädda även när de läser böcker. Men för det mesta blir det mindre farligt när man läser, jämfört med tv och film.

Babels litteraturkanon

Säg ”litteraturkanon” så blir det nästan alltid gräl, diskussion och sura miner. Mer rätta kanske, för det brukar i ärlighetens namn inte bli så himla kul resultat när  man ska lista måste-läsa-böcker. Tv-programmet Babel har i alla fall låtit sina tittare fått rösta fram en svensk kanon – och här kan man kolla in resultatet.

Min reaktion? Zzzzz. Inte helt oväntat har de flesta titlarna rätt många år på nacken och är skrivna av män. Men några skojiga förslag har faktiskt letat sig in. Och tre barnböcker: Loranga, Masarin och Dartanjang, Bröderna Lejonhjärta och Pippi Långstrump.

Jag vet inte riktigt om jag ska tycka att det är kul att de tre över huvud taget har kommit med, eller om det tvärtom är helt deprimerande att det bara blev ynka tre av alla bra barn- och ungdomsböcker som finns.

Vad tycker ni?

Sju sätt att få pojkar att läsa

Apropå artikeln om pojkars läsning – här är sju bra knep för att få barn, inte bara pojkar – att vilja läsa. Tips för att väcka läslusten helt enkelt! De kommer från Litteraturmagazinet och Kåkå Olsen som pluggar biblioteks- och informationsvetenskap och skriver på en master om just det här ämnet.

Hon säger till exempel att vi föräldrar måste skärpa oss. Barn gör som föräldrarna gör, och särskilt som den med samma kön. Om barnet aldrig ser mamma eller pappa läsa är det klart att läslusten inte direkt frodas. Pekpinnar är inte heller bra, liksom att tvinga barnet att läsa böcker som han eller hon inte är sugen på. (Nästan) all läsning är ju faktiskt bra läsning, även om det är serier snarare än klassiker. Det håller jag helt med om. Och egentligen är detta självklarheter. Eller … det borde i alla fall vara det. Men med tanke på hur det står till med svenska barns läsförmåga så tror jag att ALLA föräldrar borde printa ut den här artikeln och sätta upp den på kylskåpet som påminnelse.

Gör det!

Pojkar läser bara om män också gör det

I klassrummets genusimpregnerade kontext kan vi hela tiden se hur handlingar laddas med genusbärande markörer; att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.

Saxat från en väldigt spännande text från DN.se idag, där Gunilla Molloy skriver om litteraturutredningen och om ett genusperspektiv på pojkars allt sämre läsförmåga. Läs den om du inte har gjort det!

Nostalgidöden

lisen-kan-inte-sovaI påskhelgen var jag och min dotter hos min mamma, och från en vrå längst in på vinden hade mamma grävt fram alla gamla bilderböcker. Åh. Både jag och min lillasyster höll på att dö nostalgidöden. Vi öppnade bok efter bok och mindes plötsligt varenda textrad, varenda bild i de där böckerna som vi trodde att vi hade glömt helt.

När jag fick syn på Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman fick jag en massiv flashback och blev tre igen. Den där boken älskade jag ju! Och Vi gör en utflykt av Kerstin Romare. När jag såg omslaget på den kände jag inte alls igen den, men så fort jag öppnade den insåg jag att det här var en bok som faktiskt format mig som människa. Den handlar helt enkelt om några barn som går på utflykt, inget märkvärdigt alls, men som jag minns det rymdes det så enormt mycket äventyr och möjligheter i den enkla berättelsen: göra matsäck, hitta en fin glänta, plocka kottar att göra djur av, bygga små landskap av kottar och stenar och pinnar att låta djuren traska runt i …

I lådan fanns också – förutom mitt ganska gigantiska Beskow-bibliotek som jag inte behöver berätta om – mitt sönderlästa ex av Den vilda bebiresan (premiärläste för min dotter och vi älskade det, båda två), klassikern Pricken (som jag insåg att jag måste/vill censurera en hel del när jag läser för tvååringen) och Lars Klintings fina Örjan – den höjdrädda örnen som jag delvis lärde mig läsa i. Och en stor del av det roliga var alla huvudfotingar från 1982 och vingliga första bokstäver som jag ritat och skrivit här och där på sidorna. Nostalgidöden som sagt.

Känner du igen någon av böckerna?