Den som vågar totalsåga den vackre Twilight-vampyren Edward Cullen måste vara ganska modig. Därför fnissar jag lite när jag läser hur allas vår favoritblodsugare döms ut i tidningen The Guardian. Gnällig, mesig och osexig, lyder omdömet från kolumnisten Charlie Brooker.

Men egentligen är det hela vampyrsläktet som Brooker är missnöjd med. Det har inte utvecklats åt rätt håll: ”Vampyrer är de enda monster som faktiskt har blivit mindre brutala och skrämmande med tiden. Nu för tiden har de ju för sjutton känslor. De är ensamma och plågade och helt förvirrade. De tillbringar mer tid med att stirra ner på sina skor än med att döda människor”, skriver han.

Och visst har han en poäng där. När jag som tonåring frossade i allt som hade med odöda att göra fanns det inga snygga tonårsvampyrer att tillgå. I stället fick man hålla sig till de ursprungliga hardcorevarianterna: myten om Lilit, den ruggige Vlad Pålspetsaren, Elizabet Bathory som sägs ha gillat att bada i blod från söta jungfrur, Bram Stokers Dracula … och de lite modernare böckerna av  Anne Rice så klart.

Jämfört med dem är dagens vampyrer ganska beskedliga. Även om det alltid finns några onda och blodtörstiga i varje bok/film/tv-serie, så är det många som plågas av melankoli, vägrar döda och som i stället längtar efter kärlek, mänskliga relationer och ett ”vanligt” liv. Men en stor del av tjusningen har ju alltid varit att vampyrer plågas och slits mellan det goda och det onda, mellan livet och döden. Är det inte därför vi gillar dem, och till viss del kan identifiera oss med dem trots att de i själva verket är döda?

Vad tycker ni, är dagens vampyrer för mesiga?