Foto: Leif Hansen

Död, sjukskriven, deprimerad, alkoholiserad eller försvunnen. Att vara mamma i en ungdomsbok är verkligen ingen dans på rosor … Ska vi göra ett experiment? Om du tar tag i närmsta ungdomsbok och bläddrar lite i den, så ställer jag frågor. Beredd? Bra! Här kommer första frågan: Har huvudpersonen i boken någon mamma i närheten? Om svaret är nej är undersökningen redan slut. Om svaret är ja kommer nästa fråga här: Hur mår den där mamman? Egentligen? Låt mig gissa… Inte så jättebra, va? Det är ingen nyhet, det här med att föräldrarna i ungdomsböcker har det tufft. Det har varit vanligt i flera år, och allra värst verkar det vara för mammorna. Det blir verkligen väldigt tydligt om man tänker på det!

Mamman i I taket lyser stjärnorna, till exempel – döende. Mamman i  Bryta om – psykiskt sjuk. Mamman i Här ligger jag och blöder – försvunnen. Mamman i Räcker det om jag älskar dig – alkoholiserad. Mammorna i Fifteen Love, Dansar Elias? Nej! och Min typ brorsa – död, död och död. Eller mamman i min egen bok, Det är så logiskt alla fattar utom du, för den delen – verkligen ingen man skulle vilja hålla i handen om det stormade, instabil och oberäknelig som hon är på grund av uppslitande skilsmässa.

Man kan ju inte låta bli att undra: Vad har de litterära mammorna gjort för ont, för att förtjäna detta hårda öde? Rätt ofta tror jag att författarna tänkt rent praktiskt. En huvudperson utan föräldrar kan göra lite vad som helst sedan, utan att någon ställer jobbiga frågor och krav. Vara ute hela nätterna och vara med om äventyr, till exempel. Hade varit svårt med en orolig och engagerad förälder i bakgrunden! Men minst lika ofta tror jag det handlar om att det gör huvudpersonen väldigt utsatt att plötsligt stå utan (fungerande) mamma eller pappa. Och att utsatthet är en väldigt spännande grej att skriva om. Fast vet gör jag förstås inte. Varken vad mammorna gjort för ont, eller varför det här är så vanligt. Bara en sak är jag alldeles säker på: Jag är glad att jag är på riktigt och inte lever som förälder i en ungdomsbok. Jag hade väl inte överlevt en vecka till …

//Lisa Bjärbo, författare, bloggare och journalist.

PS. Den här texten kommer från Läseposten och publiceras tillsammans med presentationen av den kommande huvudboken En sån där vidrig bok där mamman dör.

Vilka är era bästa och sämsta mammaskildringar?

Vanligtvis går jag som sagt var i åttan på skolan Enskilda Gymnasiet. Där är det mycket plugg, men jag lär mig något nytt varje dag. På senare tid har jag börjat upptäcka skolans bibliotek, som är en avkopplande plats att plugga på när korridorerna eller klassrummen blir stökiga. Det är en rofull miljö, där man får ta avstånd från vardagens verkliga stress och försvinna in i böckernas berättelser och sagor.  Jag bor i Stockholms innerstad, en stad som det alltid finns något att göra i. Tusentals fik, affärer och parker finns alltid att vistas i om helgen går långsamt. Själv latar jag mig gärna och kan fastna i en bok hela dagen. Sedan ångrar jag mig att jag inte varit ute och rört på mig, men glömmer det ganska fort och fortsätter läsa. Jag har också en kanin, som är döpt efter barnboken Lilla Kanin. Men han får ofta smeknamn som Ninen eller Kaninchen (Lilla Kanin på tyska). Personligen tycker jag att han är rätt jobbig, men har man tagit ansvar för ett djur så måste man fullfölja det. Trots detta är han väldigt gosig ibland och jag skulle nog sakna honom om han försvann.
Just nu läser jag för andra gången Harry Potter-böckerna (som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på) och har på några veckor tagit mig till tredje boken; Harry Potter och fången från Azkaban. Som de flesta andra tonårstjejer har jag också haft en Twilight period och har även varit fäst vid Tillsammans-trilogin av Denise Rudberg. Jag gillar också många engelskspråkiga böcker såsom Mr Darcy’s Diary av Amanda Grunge och Running Wild av Michael Morpurgo.

Dessa två veckor kommer att gå alltför fort och bli en erfarenhet för livet. En erfarenhet jag ser mycket fram emot!

Många glada hälsningar PRAO- Hedda:)

När man har boknördar till föräldrar, som jag har, kommer läsningen liksom med på köpet redan från början. Så kanske är det inte så konstigt att jag också växte upp till boknörd. Just nu studerar jag litteraturvetenskap på Uppsala Universitetet. Det bästa med det är att hela ens vardag blir proppfull av böcker. Det jobbiga är att man aldrig får bestämma själv vad man vill läsa. Å andra sidan har det visat sig att man lär sig en hel del på att läsa just de där böckerna man aldrig hade plockat upp frivilligt. Och det är inte klokt vad man får känna sig allmänbildad när man kan referera till gamla dammiga romaner från 1700-talet!

Hemma i Uppsala bor jag faktiskt i radhus. Vuxet värre. Lite mindre vuxet är det kanske att vi är fem kompisar, en bäbis och fyra hundar som bor där tillsammans. Och den finaste hunden är min egen. Hon heter Kilroj och är en liten kinesisk nakenhund. På vintern är hon ljust rosa som en liten gris men nu när värmen äntligen kommit har hon blivit alldeles mörk i hyn av solbränna.

Alla uppmärksamma läsare har säkert redan listat ut att hon är döpt efter Simones hund i den fantastiska boken Dårfinkar & dönickar av Ulf Stark. Ni som inte redan läst den bör göra det ögonblickligen, och sedan ska ni se filmatiseringen för den är precis lika bra. Jag tycker fortfarande att Simone och Isak är galet coola.

Andra böcker jag gärna läser om och om och om igen är:

Jag saknar dig jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

Sång till en fjäril av Maria Küchen

Kort kjol av Christina Wahldén

Mrs Dalloway av Virginia Wolf

Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

Och så förstås Tove Jansons underbara bilderböcker som är så vackert melankoliska att jag fortfarande får rysningar längst ryggraden när jag läser dem. Precis som alla andra hennes böcker och illustrationer. Tänk att kunna teckna så!

Lätt hänt att börja babbla när man pratar om favoritböcker. Nu får jag ge mig.

Vi hörs nog snart igen. Ska vara här i TIO HELA VECKOR. Nämligen.

Ylva

Mats Strandberg: Mitt bästa läsminne

Som tur är hade jag föräldrar som uppmuntrade min läsning. De lät mig köpa hur många böcker jag ville – ett par gånger åkte vi till och med till bokmässan i Göteborg för min skull. De ansåg att om andra föräldrar skjutsade till fotbollsträningar och skidskolor flera dagar i veckan, och la ut pengar på sportutrustning åt sina kids, så skulle jag istället få läsa hur mycket jag ville.
Och för det kommer jag alltid, alltid att vara tacksam.

//Mats

Sara Bergmark – Elfgren:  Mitt bästa läsminne
En sak som jag verkligen saknar från skoltiden är de långa sommarloven. De vuxna tyckte att man helst skulle vara ute i solen, men jag trivdes bäst inomhus eller i skuggan med en bok. Ett särskilt starkt minne är sommaren då jag var tio år och jag hade fått låna Ursula K. Le Guins Övärlden-trilogi av en kompis storebror. Jag började läsa och blev helt uppslukad av den unge trollkarlen Sparvhöks äventyr. Böckerna påverkade mig enormt mycket och när fjärde delen Tehanu kom ut på svenska ett år senare, köpte jag den genast och slukade den.

När jag läste en kurs på universitetet ingick Övärlden-böckerna i kurslitteraturen och jag läste om dem. Det var inte alls samma upplevelse. Magin jag kände som tioåring fanns inte kvar. Däremot började jag läsa Ursula K. Le Guins science fiction-böcker, som jag hade försökt mig på som yngre och inte kommit in i alls. Nu tyckte jag plötsligt att de var fantastiska.

Så är det med böcker. Vissa älskar man under en period, men bara några år senare känns de som främlingar. Andra förstår man sig inte alls på vid första mötet, men ett år senare kan de kännas helt rätt. Boken som jag gillar nu kanske inte alls kommer att beröra mig om tio år – eller så kanske kärleken består. För det finns ju även böcker som blir vänner för livet.

Visst kan det vara tråkigt att läsa om en bok och bli besviken. Men även om jag inte var så förtjust i Övärlden-böckerna när jag läste om dem som tjugotreåring, så kommer jag ju alltid att minnas hur det kändes att läsa dem som tioåring, uppkrupen i en fåtölj medan sommaren pågick utanför fönstret.

//Sara

- God kväll och välkommen, sa flickan i receptionen.

- Tack, sa jag.

- Här är din nyckel, sa hon. Jag går nu, men kommer tillbaka imorgon bitti och serverar frukost.

Jag frågade om det var många gäster på hotellet.

- Nej, det är bara du, sa hon. Sov gott.

Jag hade ett jättefint rum med utsikt över slottsparken. Det blåste ganska ordentligt och en gren slog mot fönstret. Oj, vad läskigt tänkte jag Det skulle bli värre. Efter att ha läst en stund så somnade jag. Jag var förkyld och ganska trött. Klockan sex minuter över midnatt vaknade jag av att hela sängen skakade.

Hjälp, tänkte jag, vad händer?

Det visade sig att jag hade över 40 graders feber och frossa. Jag hade drabbats av en lunginflammation. I min feberyrsel gick jag runt på slottet för att leta efter alvedon eller något liknande. DET VAR LÄSKIGT! Golven knarrade, vinden ven, jag tyckte att jag såg och hörde saker överallt och jag visste att jag var HELT ENSAM!

Samtidigt blev jag faktiskt glad och lite nöjd. Jag visste att exakt vilken miljö tredje boken skulle utspela sig i! Jag lyckades somna till slut, vaknade ett par gånger och tänkte då på scener i den kommande boken Ryslig resa, trots att jag egentligen var väldigt eländig. Så kan det gå när man hamnar på hotell!
//Thomas Halling

Här kan du läsa mer om Thomas!

Just när det kommer till rap är det viktigt att få allting att rimma. Vilket kan både kännas som en begränsning och utmaning på samma gång. Det är lite som att lägga ett pussel, får man till de två första raderna brukar resten komma automatiskt. Ibland kanske det tar två timmar att skriva en text, ibland en kvart och ibland kan jag sitta med samma text i två månader innan det blir klart. Det viktiga för mig är inte att skriva den bästa texten varje gång för det går inte. Man måste släppa helt på pressen när man sätter sig ner och börjar skriva. Jag vet inte hur många texter jag har slängt genom åren. Men för varje text man skriver så utvecklas man och det är inte ett misslyckande om man skriver något som kanske inte blir så jättebra. Det har alla gjort och gör. Det viktiga är att man skriver, skriv om allt. Jag skriver när jag är ledsen, glad, arg, besviken, kär, dumpad, ibland skriver jag om verkliga händelser och ibland hittar jag på historier.

Idag när jag skriver behöver jag inte tänka så mycket på att det ska rimma. Det kommer av sig själv, så fort jag skrivit ett ord så kopplar hjärnan ihop det med ord som rimmar utan att jag egentligen tänker på det. Men så har det inte alltid varit, i början tyckte jag att det var jättesvårt att få till det ibland. Men ju mer man skriver ju större växer ens rimlexikon i hjärnan och ju enklare blir det. Samtidigt så tycker jag inte nödvändigtvis att det måste rimma hela tiden heller. Det viktigaste är att det kul bara. Sen tror jag man ska försöka tänka på oavsett om man skriver rap, pop, rock eller metall att man skriver för sig själv. Släpp tanken på vad andra kommer tycka!

//Albin Johnsén

Skrivande kan vara det roligaste jag vet. I de bästa stunderna är jag helt uppslukad av det jag håller på med och resten av världen existerar inte. Men skrivande kan också vara raka motsatsen – jag är inte det minsta uppslukad och resten av världen är det enda som existerar. Det blir som ett klösande i kroppen och jag vill bara bort från tangentbordet. Varje ny mening jag lyckas pressa ur mig avslutas med att jag kollar om det har dykt upp nya mejl jag kan svara på. Allt för att smita undan. Andra kanske skulle öppna Facebook eller YouTube av samma anledning, men jag är en mejlmänniska.

Lustigt nog är skillnaden mellan det allra roligaste och allra tråkigaste skrivandet hårfin. Ibland kan det tråkigaste förvandlas till det roligaste med en enda mening. I ena stunden sitter jag hemma och svär över texten jag håller på med, nästa gång jag tittar på klockan har det gått flera timmar. Timmar som är alldeles underbara, när texten blir till en hel biofilm i huvudet och jag själv är med om allt jag skriver.

För att uppnå det där roliga måste man göra en sak. En enda: Sitt kvar och skriv. Strunta i mejl (jag), Facebook eller YouTube i ett par timmar och skriv. Till slut kommer det att släppa och bli roligt, men bara om du låter bli allt annat. Bara om du lyckas sitta kvar och skriva, trots allt annat som verkar roligare. Stäng gärna av mobiltelefonen också.

En författare måste alltså vara envis. Utan envishet spelar talang ingen roll. Men förutom envishet behövs det också en historia du själv tycker om och som du verkligen vill berätta.

Därför är det alltid bra att tänka efter en stund innan skrivandet börjar. Vad ska din historia handla om? Vem ska vara huvudperson? Hur ska handlingen börja? Gärna med något spännande, som suger in läsaren i berättelsen. Och – kanske viktigast – hur ska historien sluta? Om du har tänkt ut ett bra slut i förväg är det nämligen lättare att orka sitta kvar och skriva. Det kommer alltid perioder när en text känns extra tråkig. Alltid. Lita på mig. Men om jag har tänkt ut ett slut går det att skriva rakt genom det där tråkiga och ut i glädjen på andra sidan. Skillnaden är hårfin, som sagt. Så sitt kvar.

Min första bok, en vettlöst tjock fantasyhistoria som heter En krigares hjärta, tog mig fem år att skriva. Om jag hade gett upp någonstans på vägen är det ingen som hade saknat den. Eller mig. Det finns mängder med bra böcker och författare. Men tack vare att jag lyckades skriva färdigt blev det en bok. Sedan blev det fler böcker. Och i dag kan jag kalla mig författare. Så sitt kvar.

/ Niklas Krog

Ester och Johan har varit kompisar länge, och nästan lika länge har Johan varit kär i Ester. Fyra år har gått sedan Johan insåg det, och fyra år har gått utan att han vågat säga något. Inte går det lättare för att Ester nu börjat snacka om gitarrkillen Adam, som hon alltid ska prata om och diskutera. Dessutom är Johans pappa borta allt mer, jobbar extra och går helt plötsligt långa promenader med familjens hund.

Medan dagarna till Halloween blir allt färre, blir de fridfulla stunderna i Johans hus allt färre, och ett svek gör att både kärlek och vänskap ställs på prov. Ester lägger för mycket tid och får många tankar på Adam, vilket gör att hon missar Johan. Men det kommer hon på för sent.

”Jaha, en till bok som handlar om en person som är kär i sin bästa vän, men den bästa vännen är kär i någon annan”, tänkte jag när jag fått första inblicken i handlingen. Visst, det är precis en sådan bok, men den är så mycket mer!

Genom halva boken känns det som om man vet precis hur den ska sluta, men några sidor efter Halloween börjar man undra om man inte får ta och tänka om. ”Det är så logiskt alla fattar utom du” är en romantisk, intressant, träffsäker bok, och författaren Lisa Bjärbo skriver på ett speciellt, spännande sätt som jag aldrig stött på förut (och jag har läst en hel del). Språket gör historien ännu mer intressant att läsa, och jag förundras över Lisa Bjärbos talang.

Om man ska nämna något minus; jag tycker att det är för många svordomar…

Men annars en klart läsvärd bok; bra story, intressanta karaktärer, spännande språk, fängslande, och näst intill alldeles, alldeles underbar…

Citat från boken:
”Det är så här det börjar:
Hennes fräknar på hans näthinna,
Som ljusa prickar i det mörka när han stänger ögonen.
Det går inte att sudda bort.
Han har försökt.”

Sofie Nordquist, 17 år

Jag har läst boken ”En hemlig vän”.
Jag tyckte att boken var spännande och bra.
Texten var stor och bra och lätt att läsa. Man kan rekommendera boken till barn som kan läsa svåra ord men behöver stora bra bokstäver.
Boken var lite mystisk men den var ganska lätt att förstå på nåt sätt. Den var lagom lång också. Det var bra.

Lite sorglig var den faktiskt tycker jag för den handlar om en tjej som bodde på landet men var tvungen att flytta därifrån. Hon hade en pappa och en mamma men pappan hittade en annan tjej och ville inte bo med dom längre. En dag när hon skulle hem så tappade hon sina nycklar så att hon inte kunde komma in. Sen stod hon utanför dörren och trodde att hon skulle frysa ihjäl för det var så kallt, men så kom en granne och släppte in henne så att hon kunde ringa till sin mamma. I klassen så hade hon inte riktigt någon vän så hon gick ensam på dagarna. Alla andra hade en vän förutom hon. Men sen så fick hon en massa mysiska brev av någon människa om att nycklarna hade hittats och hon visste ingenting utan blev lite rädd i stället. Sen så stod det en gammal ek på gården som det var en jättegammal gammal gunga i och Sven som hade satt upp gungan sa att hon inte fick gunga där för att det kunde vara farligt, men när hon skulle gå och lägga sig så såg hon en flicka som gungade och som sen försvann helt mystiskt. Det finns en massa andra saker att berätta men jag ska väl inte berätta allt.

Saga, 8 år