För mig som har läst klubbtidningarna så länge jag kan minnas känns det inte så lite konstigt att plötsligt få vara på redaktionen, där allt faktiskt händer! Konstigt men spännande – och så himla roligt! Jag önskar att alla läsare kunde komma hit och se hur de jobbar. (De är faktiskt himla charmiga allihop.)

När man har boknördar till föräldrar, som jag har, kommer läsningen liksom med på köpet redan från början. Så kanske är det inte så konstigt att jag också växte upp till boknörd. Just nu studerar jag litteraturvetenskap på Uppsala Universitetet. Det bästa med det är att hela ens vardag blir proppfull av böcker. Det jobbiga är att man aldrig får bestämma själv vad man vill läsa. Å andra sidan har det visat sig att man lär sig en hel del på att läsa just de där böckerna man aldrig hade plockat upp frivilligt. Och det är inte klokt vad man får känna sig allmänbildad när man kan referera till gamla dammiga romaner från 1700-talet!

Hemma i Uppsala bor jag faktiskt i radhus. Vuxet värre. Lite mindre vuxet är det kanske att vi är fem kompisar, en bäbis och fyra hundar som bor där tillsammans. Och den finaste hunden är min egen. Hon heter Kilroj och är en liten kinesisk nakenhund. På vintern är hon ljust rosa som en liten gris men nu när värmen äntligen kommit har hon blivit alldeles mörk i hyn av solbränna.

Alla uppmärksamma läsare har säkert redan listat ut att hon är döpt efter Simones hund i den fantastiska boken Dårfinkar & dönickar av Ulf Stark. Ni som inte redan läst den bör göra det ögonblickligen, och sedan ska ni se filmatiseringen för den är precis lika bra. Jag tycker fortfarande att Simone och Isak är galet coola.

Andra böcker jag gärna läser om och om och om igen är:

Jag saknar dig jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

Sång till en fjäril av Maria Küchen

Kort kjol av Christina Wahldén

Mrs Dalloway av Virginia Wolf

Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

Och så förstås Tove Jansons underbara bilderböcker som är så vackert melankoliska att jag fortfarande får rysningar längst ryggraden när jag läser dem. Precis som alla andra hennes böcker och illustrationer. Tänk att kunna teckna så!

Lätt hänt att börja babbla när man pratar om favoritböcker. Nu får jag ge mig.

Vi hörs nog snart igen. Ska vara här i TIO HELA VECKOR. Nämligen.

Ylva

Mats Strandberg: Mitt bästa läsminne
Jag hade inte särskilt många vänner när jag var liten, och jag och mina föräldrar bodde en bit utanför den lilla stan där jag växte upp. Det fanns inga i min ålder i grannskapet. Jag höll inte på med nån sport, jag hade ingen hobby, inte ens en blockflöjt. Så böckerna och alla deras karaktärer blev mina vänner. Jag läste njutningsfullt, långa stunder i sträck, alldeles för sent in på nätterna. De blev mina låtsaskompisar. Jag hittade på nya äventyr åt dem, som utspelade sig efter bokens sista sida.

Som tur är hade jag föräldrar som uppmuntrade min läsning. De lät mig köpa hur många böcker jag ville – ett par gånger åkte vi till och med till bokmässan i Göteborg för min skull. De ansåg att om andra föräldrar skjutsade till fotbollsträningar och skidskolor flera dagar i veckan, och la ut pengar på sportutrustning åt sina kids, så skulle jag istället få läsa hur mycket jag ville.
Och för det kommer jag alltid, alltid att vara tacksam.

//Mats

Sara Bergmark – Elfgren:  Mitt bästa läsminne
En sak som jag verkligen saknar från skoltiden är de långa sommarloven. De vuxna tyckte att man helst skulle vara ute i solen, men jag trivdes bäst inomhus eller i skuggan med en bok. Ett särskilt starkt minne är sommaren då jag var tio år och jag hade fått låna Ursula K. Le Guins Övärlden-trilogi av en kompis storebror. Jag började läsa och blev helt uppslukad av den unge trollkarlen Sparvhöks äventyr. Böckerna påverkade mig enormt mycket och när fjärde delen Tehanu kom ut på svenska ett år senare, köpte jag den genast och slukade den.

När jag läste en kurs på universitetet ingick Övärlden-böckerna i kurslitteraturen och jag läste om dem. Det var inte alls samma upplevelse. Magin jag kände som tioåring fanns inte kvar. Däremot började jag läsa Ursula K. Le Guins science fiction-böcker, som jag hade försökt mig på som yngre och inte kommit in i alls. Nu tyckte jag plötsligt att de var fantastiska.

Så är det med böcker. Vissa älskar man under en period, men bara några år senare känns de som främlingar. Andra förstår man sig inte alls på vid första mötet, men ett år senare kan de kännas helt rätt. Boken som jag gillar nu kanske inte alls kommer att beröra mig om tio år – eller så kanske kärleken består. För det finns ju även böcker som blir vänner för livet.

Visst kan det vara tråkigt att läsa om en bok och bli besviken. Men även om jag inte var så förtjust i Övärlden-böckerna när jag läste om dem som tjugotreåring, så kommer jag ju alltid att minnas hur det kändes att läsa dem som tioåring, uppkrupen i en fåtölj medan sommaren pågick utanför fönstret.

//Sara

Jag har alltid tyckt om att läsa och boken Petter och hans fyra getter var min första favorit. Läskiga böcker minns jag inte direkt förutom Spöket på Canterville och sedan noveller i en veckotidning som hade underbara illustrationer av Hans Arnold. Däremot glömmer jag aldrig ett seriealbum som hette Skräck eller en film som hette Levande begravd. Oj, oj, oj, DET VAR LÄSKIGT!  Efter att ha skrivit Läskigt läge och Kuslig kväll gick jag runt och funderade på en tredje del i serien. I mars 2010 hade jag ett författaruppdrag i Växjö. Kvällen före uppdraget anlände jag till hotellet jag skulle bo på, Telesborgs slott.

- God kväll och välkommen, sa flickan i receptionen.

- Tack, sa jag.

- Här är din nyckel, sa hon. Jag går nu, men kommer tillbaka imorgon bitti och serverar frukost.

Jag frågade om det var många gäster på hotellet.

- Nej, det är bara du, sa hon. Sov gott.

Jag hade ett jättefint rum med utsikt över slottsparken. Det blåste ganska ordentligt och en gren slog mot fönstret. Oj, vad läskigt tänkte jag Det skulle bli värre. Efter att ha läst en stund så somnade jag. Jag var förkyld och ganska trött. Klockan sex minuter över midnatt vaknade jag av att hela sängen skakade.

Hjälp, tänkte jag, vad händer?

Det visade sig att jag hade över 40 graders feber och frossa. Jag hade drabbats av en lunginflammation. I min feberyrsel gick jag runt på slottet för att leta efter alvedon eller något liknande. DET VAR LÄSKIGT! Golven knarrade, vinden ven, jag tyckte att jag såg och hörde saker överallt och jag visste att jag var HELT ENSAM!

Samtidigt blev jag faktiskt glad och lite nöjd. Jag visste att exakt vilken miljö tredje boken skulle utspela sig i! Jag lyckades somna till slut, vaknade ett par gånger och tänkte då på scener i den kommande boken Ryslig resa, trots att jag egentligen var väldigt eländig. Så kan det gå när man hamnar på hotell!
//Thomas Halling

Här kan du läsa mer om Thomas!

Det är så logiskt alla fattar utom du är huvudbok i Läseposten 5. Vi har därför bett bloggaren Sofie Nordquist, 17 år, recensera boken åt oss – och så här skriver hon:

Ester och Johan har varit kompisar länge, och nästan lika länge har Johan varit kär i Ester. Fyra år har gått sedan Johan insåg det, och fyra år har gått utan att han vågat säga något. Inte går det lättare för att Ester nu börjat snacka om gitarrkillen Adam, som hon alltid ska prata om och diskutera. Dessutom är Johans pappa borta allt mer, jobbar extra och går helt plötsligt långa promenader med familjens hund.

Medan dagarna till Halloween blir allt färre, blir de fridfulla stunderna i Johans hus allt färre, och ett svek gör att både kärlek och vänskap ställs på prov. Ester lägger för mycket tid och får många tankar på Adam, vilket gör att hon missar Johan. Men det kommer hon på för sent.

”Jaha, en till bok som handlar om en person som är kär i sin bästa vän, men den bästa vännen är kär i någon annan”, tänkte jag när jag fått första inblicken i handlingen. Visst, det är precis en sådan bok, men den är så mycket mer!

Genom halva boken känns det som om man vet precis hur den ska sluta, men några sidor efter Halloween börjar man undra om man inte får ta och tänka om. ”Det är så logiskt alla fattar utom du” är en romantisk, intressant, träffsäker bok, och författaren Lisa Bjärbo skriver på ett speciellt, spännande sätt som jag aldrig stött på förut (och jag har läst en hel del). Språket gör historien ännu mer intressant att läsa, och jag förundras över Lisa Bjärbos talang.

Om man ska nämna något minus; jag tycker att det är för många svordomar…

Men annars en klart läsvärd bok; bra story, intressanta karaktärer, spännande språk, fängslande, och näst intill alldeles, alldeles underbar…

Citat från boken:
”Det är så här det börjar:
Hennes fräknar på hans näthinna,
Som ljusa prickar i det mörka när han stänger ögonen.
Det går inte att sudda bort.
Han har försökt.”

Sofie Nordquist, 17 år

En hemlig vän är huvudbok i Läseposten 5 (9-10 år). Vi bad därför medlemmen Saga, 8 år, att läsa och tycka till. Så här skriver hon:

Jag har läst boken ”En hemlig vän”.
Jag tyckte att boken var spännande och bra.
Texten var stor och bra och lätt att läsa. Man kan rekommendera boken till barn som kan läsa svåra ord men behöver stora bra bokstäver.
Boken var lite mystisk men den var ganska lätt att förstå på nåt sätt. Den var lagom lång också. Det var bra.

Lite sorglig var den faktiskt tycker jag för den handlar om en tjej som bodde på landet men var tvungen att flytta därifrån. Hon hade en pappa och en mamma men pappan hittade en annan tjej och ville inte bo med dom längre. En dag när hon skulle hem så tappade hon sina nycklar så att hon inte kunde komma in. Sen stod hon utanför dörren och trodde att hon skulle frysa ihjäl för det var så kallt, men så kom en granne och släppte in henne så att hon kunde ringa till sin mamma. I klassen så hade hon inte riktigt någon vän så hon gick ensam på dagarna. Alla andra hade en vän förutom hon. Men sen så fick hon en massa mysiska brev av någon människa om att nycklarna hade hittats och hon visste ingenting utan blev lite rädd i stället. Sen så stod det en gammal ek på gården som det var en jättegammal gammal gunga i och Sven som hade satt upp gungan sa att hon inte fick gunga där för att det kunde vara farligt, men när hon skulle gå och lägga sig så såg hon en flicka som gungade och som sen försvann helt mystiskt. Det finns en massa andra saker att berätta men jag ska väl inte berätta allt.

Saga, 8 år