Mitt senast skickade mejl: till Lauren Oliver, hon som har skrivit Before I fall.
Känns bra.
Boken, en ungdomsroman, har fått den svenska titeln Resten får du ta reda på själv och kommer i översättning i januari. Har inte hunnit läsa den än, men enligt mina kollegor här är den VÄLDIGT bra. Och VÄLDIGT sorglig. Det blir gråtfest för mig på julledigheten …
I dag har vi varit på barnbokslunch på förlaget Natur & Kultur. Sånt där trevligt som 
man får göra då och då: lite mat, lite branschkollegor och några intressanta författare och illustratörer att lyssna på. I dag fick vi träffa Lisen Adbåge, Lennart Hellsing och Per Gustavsson. Inte illa! Lennart Hellsing var fin i mandarinfärgad kostym och läste ur Drillar och draköron – boken om instrumenten, där han har skrivit verser till Ane Gustavssons fina bilder. Per Gustavsson spelade med sitt Prinsessans rockband. Men mest spännande var det att få höra Lisen Adbåge berätta hur hon jobbar med sina illustrationer. Hur hon låter bilderna växa fram på ljusbordet, hittar inspiration i lägenhetsannonser och bloggar, och hur Bosse i Koko och Bosse såg betydligt skummare ut i det första utkastet till boken …
I vår kommer förresten boken Stora bebisbytet, som Lisen Adbåge har gjort ihop med Petter Lidbeck. Den är verkligen något att se fram emot, har jag hört från säker källa.
Åh, det kommer en ny Haruki Murakami i svensk översättning i vår! Efter mörkrets inbrott läste jag på engelska för flera år sedan (After dark, hette den då), men som jag skrev om en del på min gamla bokblogg, så tycker jag inte att Murakami funkar på engelska. Det är någonting med svenskan och japanskan som blir bättre, eller kanske snarare den engelska/amerikanska översättningsstilen som förstör stämningen i berättelserna. Det ska bli kul att läsa den igen och se vad jag tycker nu.
Efter mörkrets inbrott är en kortroman som utspelas i Tokyo under en enda natt. Mörk, suggestiv och lite läskigare än man är van vid i Haruki Murakami-sammanhang.
För övrigt har jag en skön läsupplevelse framför mig. Jag har inte läst hans trilogi 1Q84 än. Julläsning kanske?
(Fick det här inlägget dig snarare att se ut som en fågelholk än att sucka ”åh, äntligen”? Då måste jag förklara att Haruki Murakami är japan och en av mina absoluta älsklingsförfattare, en sån där som jag brukar tjata hål i huvudet på folk om tills de ger med sig och läser honom. Och så älskar de honom så klart. Sugen? Då tycker jag du ska börja med Norwegian Wood och fortsätta med Fågeln som vrider upp världen. De funkar lika bra för vuxna som för tonåringar.)
Häromveckan började en ny medarbetare på Barnens Bokklubb. Hon frågade genast: ”Vilka böcker bör jag ha läst/känna till för att på ett ungefär veta vad ni pratar om här?” Oj då, tänkte jag, det är en nästan omöjlig uppgift. Skulle jag välja klassikerna eller de böcker vi har som huvudböcker just nu? Är det vissa författarskap som är viktigare än andra? Och hur rangordna dem? Och vilka är det jag kommer att glömma som jag kommer på sen och får skämmas över … Och var börjar man? Med bilderboken eller tonårsboken? Till sist skrev jag helt sonika ner en lista direkt ur huvudet. De jag har glömt får jag komplettera med senare. Här är i alla falla en lista på superbra böcker!
Tonår:
Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl
Dårfinkar och dönickar, Ulf Stark
Vinterviken, Mats Wahl
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, Mark Haddon
Stor i käften, Joyce Carol Oates
Maus, Art Spiegelman
Du & du & du av Per Nilsson
Tusen gånger starkare, Christina Herrström
Majsa morsas kompis sambo, Katarina Kieri
I taket lyser stjärnorna, Johanna Thydell
En liten chock, Johanna Thydell
Sagan om Ringen, J R R Tolkien
Fjäril, Sonya Hartnett
Slukarålder 10-12 ca:
God natt mister Tom, Michelle Magorian
Momo eller kampen om tiden, Michael Ende
Sanning eller konsekvens, Annika Thor
Kalle och chokladfabriken, Roald Dahl
Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripe
Harry Potter och hemligheternas kammare, J K Rowlings
Den magiska kepsen, Petter Lidbeck
Guldkompassen, Philip Pullman
Bläckhjärta, Cornelia Funke
Hedvig, Frida Nilsson
Vargbröder, Michelle Paver
Den dansande djävulen, Martin Widmark
Hemligheten på perrong 13, Eva Ibbotson
Drakhjärta 1: Syltmackor och oturslivet, Anna Ehring
Glaspärleresan, Maud Mangold
Första kapitelböckerna 6-9 ca:
Det blåser på månen, Eric Linklater
Astrid Lindgrens böcker
Loranga, Masarin och Dartanjang, Barbro Lindgren
Spöket i skolan, Helena Bross
Månskensdraken, Cornelia Funke
Alla älskar Sigge, Lin Hallberg
Arja och Råttiz, Sonya Hartnett
Krakel Spektakel-boken, Lennart Hellsing
Någon Mumin kapitelbok, Tove Janson
Ryslig resa, Thomas Halling
De stulna barnen, Jo Salmson
Extra: En morgon stod hon bara där, Per Nilsson
Tack vare Winn-Dixie, Kate Dicamillo
Legenden om Sally Jones, Jakob Wegelius
Bilderböcker 3-6 ca:
Gittan och gråvargarna, Lill-Zlatan och morbror raring, Pija Lindenbaum
Alla döda små djur, Ulf Nilsson
Den vilda Bebin, Barbro Lindgren
Den långa långa resan, Rose Lagercrantz/Ilon Wikland
Jamen Benny, Barbro Lindgren
Sagan om den lilla farbrorn, Barbro Lindgren
Bu och Bä i städtagen, Olov och Lena Landström
Jag gillar Stig, Eva Lindström
Bara knyt, Alfons Åberg, Gunilla Bergström
Linnea i målarens trädgård, Christina Björk/Lena Anderson
En stjärna vid namn Ajax, Ulf Stark
Hur gick det sen? Tove Jansson
Kjelle börjar på hunddagis, Kajsa Gordan
Just nu ska alla (tja, nästan faktiskt) vuxenförfattare med självaktning (min slutsats) skriva en barnbok. Jag tror att det var Per-Olov Enquist som började redan 2003 med De tre grottornas berg som handlar om barn som övervinner sina rädslor. Sen kom Torbjörn Flygt med Fiskplåt och bajsdrakar som handlar om en familj som åker på semester söderut men glömmer kvar mamman på stationen. Och många fler finns! Karin Wahlberg med böckerna om Camilla och Micke, Anna Jansson med sina nya barndeckare om Maria Werns barn, Jo Nesbø som just släppt sin tredje knasroliga bok om Doktor Proktor.
Och senare i vår kommer ytterligare tre superkända författare med nya barnböcker: Susanna Alakoski med mysiga mellanåldersboken Dagens Harri, Anne Holt med den både tokiga och lite allvarliga barnboken Maj-Britt, mars-Britt och husvagnen och sist men inte minst Camilla Läckberg som kommer med boken Super-Charlie som handlar om en bebis med superkrafter.
Det finns säkert fler författare som skrivit för barn som jag har missat. Men, vad ska man då säga om detta fenomen? Och hur kommer det sig att alla dessa ”storheter” plötsligt skriver för barn? Ingen aning faktiskt. Men en trendspaning är det hur som helst.
Idag står att läsa i alla dagstidningar om att Björn Ranelid och Peter Englund råkat i luven på varandra. Detta apropå att Ranelid anser att Akademi-ledamöterna skulle behöva ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”. Kanske har herr Ranelid fått blodad danstand sedan han börjat uppträda i TV4s program Let´s dance. Det är ganska kul när det händer lite på litteraturfronten tycker jag. Att två sådana författar-giganter blir lite barnsliga och kastar lite skällsord på varandra offentligt piggar upp! Vanligtvis är faktiskt den svenska bokbranschen väldigt snäll och stillsam. I våras hettade det till en liten, kort stund då ett gäng kända barnboksförfattare gick ut offentligt med att det går en nymoralistisk våg genom förlagsvärlden. Pia Huss skrev artikeln som publicerades i Vi läser som sen fångades upp av några dagstidningar, radions P1 och på några fler ställen. Sen kom sommaren och allt glömdes bort.
Tänk om några av de stora barnboksgiganterna skulle råka i luven på varandra. Då skulle det nog inte ens bli en liten plutt-notis i en endaste dagstidning … Men när de stora VUXENFÖRFATTARNA fightas – då är det högvilt för dagstidningsjournalisterna.
Barn- och ungdomslitteraturen har inte särskilt hög status, det vet vi redan. Och den där diskussionen blossar ju upp igen med jämna mellanrum: varför tar man inte barn- och ungdomsböcker på större allvar? Det senaste exemplet dök upp i DN häromdagen. I en artikel svarar åtta författare och tre förlagsrepresentanter på en recension som publicerades i samma tidning några veckor tidigare. Där skriver Ulla Lundqvist om fem nya (och väldigt bra) ungdomsromaner: Komma över, Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, Synvilla, Snart är jag borta och Här ligger jag och blöder.
Nattsvarta böcker, tycker Lundqvist, där självhat och livsäckel är alltför påfallande. Där man äcklas av sin kropp och dess lukter och utsöndringar. Där musik och nätet är det enda som tröstar. Dessutom ifrågasätter hon både intrigerna och trovärdigheten:
”Säkert har författarna velat skapa ”igenkänning” hos sina läsare; det ordet förekommer flitigt i förlagens presentationer. Men räcker det? Vore det inte på sin plats med en diskussion av sambandet mellan tidsanda och socioekonomiska förhållanden och många ungas narcissistiska självupptagenhet? Är det marknaden? Är det mediernas idolhysteri? Är det rädslan för arbetslöshet i framtiden? De tankarna skymtar inte ens förbi.”
Inte alls konstigt att författarna reagerar, tycker jag. Varför ska ungdomsromaner behandlas som något mindre än den ”fina” vuxenlitteraturen? Tänk om man klumpade ihop de nya romanerna av Johannes Anyuru, Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Anne Swärd på samma sätt? Det skulle bli ramaskri, minst sagt. Kanske uppfattas som ett fånigt skämt. Som artikelförfattarna skriver själva: ”Att samläsa fem romaner efter deras minsta gemensamma nämnare är en omöjlighet i recensioner av vuxenromaner. Att därtill som recensent vilja vara med och bestämma vilka ämnen dessa romaner bör gestalta, handla om och debattera är en absolut otänkbarhet – ändå råkar ungdomsromaner ut just för detta.”
Vad tycker du?
Gillar du Elsa Beskows böcker, eller tycker du att hon borde läggas till handlingarna såhär 136 år efter sin födelse och 57 år efter sin död? Själv är jag ambivalent – ibland tycker jag att hennes bilderböcker är supermossiga, till exempel när jag tittar i en bok av Lisen eller Emma Adbåge eller Pija Lindenbaum. Men sen kommer jag på vilka fantastiska sagor till exempel Resan till landet Längesen och Sagan om den nyfikna abborren är, och hur mycket hon har betytt för oräkneliga generationer att jag helt enkelt kapitulerar.
Men visst är det otroligt att hennes böcker har överlevt så länge? Jag hittar inget motstycke i den svenska barnboksutgivningen. Jag antar att Astrid Lindgren och Lennart Hellsing också kommer att vara superpopulära långt efter sin död, men om det kan vi ännu bara sia.
Nå, tillbaka till tant Elsa: hon debuterade 1897 med Sagan om den lilla, lilla gumman och hennes allra sista bok, Röda bussen gröna bilen, kom ut 1952. Hon har skapat mängder med klassiker: Tomtebobarnen, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Olles skidfärd, Solägget och Hattstugan bara för att nämna några. Dessutom illustrerade hon flera av Alice Tegnérs sångböcker och var delaktig i skolans läsebok Vill du läsa? Som slutkläm kan jag avslöja att hon skapade dessa böcker samtidigt som hon födde sex gossar och stöttade sin make Natanael Beskow; predikant och socialarbetare och så småningom teologie doktor!
Vilken sagotant!
Foto: Norstedts
I går delades det nya H.C. Andersen-priset ut i Odense, den gamle sagoförfattarens hemstad. Inget konstigt med det, om det inte vore för vem som fick det … Gissa! Jo, Harry Potter-författaren J.K. Rowling!
Priset ska gå till författare i hela världen, vars verk kan knytas till H.C. Andersen på något sätt. Och visst, med sina böcker om den lille trollkarlslärlingen, kan man väl säga att Rowling spinner vidare på H.C. Andersens sagotradition. Och de är onekligen sjukt bra. Men behövde hon verkligen ett litteraturpris just nu? Hon har ju ändå sålt mer än 400 miljoner ex av sina böcker i hela världen och blivit (minst) miljardär på kuppen. För henne är den lilla prissumman på motsvarande 620 000 kronor inte mer än kaffepengar … Visst måste det finnas någon som förtjänar och behöver dem bättre?
Vad tycker du?
Läser i dagens DN att J. K. Rowlings flaggar för att det kan komma flera böcker om vår kära fantasyfigur Harry Potter. Avslöjandet tycks nyligen ha kommit i en tv-intervju med den amerikanska programledaren Oprah Winfrey. Författaren säger att ”personerna fortfarande lever sitt eget liv i hennes huvud”.
– Jag ska inte säga att jag inte ska göra det, slår J. K. Rowling fast.
Medan vi väntar på att författaren ska bestämma sig, kan vi i alla fall glädja oss åt att vi snart får se den allra sista filmen, Harry Potter och dödsrelikerna, som har premiär i november. En liten smolk i glädjebägaren är dock att den sista filmen är uppdelad i två delar, den allra sista delen har premiär först i maj 2011.
Lustigt nog läser jag en helt annan version av vad författaren J. K. Rolings lär ha sagt om sina karaktärer på sajten moviezine.se ”detta är inte bara slutet för bokserien utan också för två av karaktärerna. J.K. Rowling planerar nämligen att ta livet av några personer för att förhindra att andra författare fortsätter på Harry Potter-sagan utan hennes medgivande.”
Vad ska man tro? Det är nog bara att vänta och se … eller vad tror du om Harry Potters fortsatta öden och äventyr?