Av någon anledning är jag helt besatt av kokböcker just nu. Jag läser en hel drös till varje redaktionsmöte, och sedan lånar jag hem, lusläser och provlagar. Mina favoriter innehåller vegetarisk och lättlagad mat som samtidigt är relativt nyttig. Men nu måste det ha slagit slint, för idag blev jag helt lyrisk över den här som kom som färdig bok på posten.

Lakrits, av Elisabeth Johansson. Jag som inte ens gillar lakrits!

För tillfället fantiserar jag – parallellt med jobbet så klart – om alla lakritskolor och lakritstryfflar och lakritsglassar jag måste göra de närmaste helgerna.

En fin detalj som inte syns på bilden är att bokens rygg är svart, matt och faktiskt ser ut att vara bakad av lakrits.

Boken finns i butik från och med i dag, och inom kort hos Barnens Bokklubb!

I fredags morse var jag hos tandläkaren och blev av med en elak visdomstand, och efter det hade jag turen att få ligga i soffan, läsa (jobbläsning) och bli uppassad. Boken jag läste är fantastisk, och dessutom satte den stopp för all eventuell självömkan.

Flykten från Läger 14 kom ut alldeles nyligen och är den första skildringen inifrån ett nordkoreanskt arbetsläger. Den handlar om en man som föddes i ett av de största och mest okända lägren – stort som en milsvid stad och med levnadsvillkor så fruktansvärda att man knappt tror det är sant – och som till slut lyckades fly. Han heter Shin Dong-huyk och hans berättelse handlar om ständig svält och köld, tortyr, slavarbete och brist på allt det som vi kan tycka är självklart: kärlek, trygghet, tillit och nära relationer. En del detaljer är så makabra att det vänder sig i magen när man läser. Men man får också veta en hel del om Nordkoreas historia och politik, och får lite glimtar av hur ett ”vanligt” människoliv utanför arbetslägren kan se ut.

Det är ofattbart hur sådana här saker kan pågå utan att resten av världen griper in, men att läsa boken är en bra början. Ett måste för alla över 14-15 år, tycker jag.

Ett tips: läs och häng med på Google Earth. Där ska man tydligt kunna se de enorma lägren i bergen i norra Nordkorea. Läger 14 ska ligga längs Taedongfloden, och jag tror att jag hittade rätt.

Vad är det folk menar när de säger att de älskar rosa? Och vad är det med den där färgen som vissa känner sig hotade och äcklade av? Varför började man uppfatta rosa som en tjejfärg? Och varför gör det att så många ser färgen som något negativt? Det är några av de saker som Fanny Ambjörnsson utforskar i sin bok Rosa – Den farliga färgen. Väldigt intressant, kan jag konstatera en tredjedel in i boken. Och väldigt träffande. En stor del av det hon skriver om i början handlar nämligen om hur föräldrar klär sina bebisar. Och där blir det läskigt mycket igenkänning.

Mitt eget resonemang ser ut ungefär så här. Jag vill inte klä min dotter i alldeles för mycket rosa. Det känns lite pinsamt, smaklöst, som om folk som såg oss skulle tro att jag är helt omedveten om den problematik som finns kring färgen. Som om jag inte vore den feminist jag är. Samtidigt ser jag ju det som ligger där bakom … När jag vägrar rosa så säger jag ju att rosa är dåligt – och därmed att allt det som förknippas med färgen är dåligt. Att det kvinnligt kodade är mindre värt än det manligt kodade. Det vore ju ännu värre än att klä min dotter som en rosa maräng varje dag! Resultatet blir ett envist resonerande om att ”alla färger är ju lika mycket värda”, oavsett om de uppfattas som tjejfärger eller killfärger. Och så kvoterar jag in lite rosa och försöker se det som coolt och snyggt, lika fint som brunt och grönt som jag tycker är betydligt bättre bebisfärger.

Liknande tankar återkommer på flera ställen i boken, och det är lika skönt som läskigt att känna igen sig. Jag känner mig genomskådad. Ett så ihåligt, uddlöst beteende jag har! Jag vet ärligt talat inte vilket som är det bästa sättet att förhålla sig till rosa. Men många av de föräldrar som intervjuas i boken lyckas ännu sämre än jag med att förhålla sig på ett vettigt sätt till färgen rosa. Många av de som Ambjörnsson har intervjuat säger sig nämligen vilja undvika ”rysch-pysch” på sina döttrar, men ändå verkar det vara väldigt viktigt att markera att det är en flicka man har, inte en pojke. Man vill ha vissa könsmarkörer, men inte för utstuderade. Lite blommor, men inte bara rosa fluff. Och ännu läskigare är hur rädda en del verkar vara för att deras pojkar ska missuppfattas som flickor. Alltså – okej att klä flickor könsneutralt eller som pojkar men absolut inget rosa på en pojke! Hu, tänk om han blir homosexuell eller vek och fjollig! Om jag får en son någon gång ska han såklart ärva alla Majs kläder, utan hänsyn till vad det är för färg på plaggen.

Otroligt intressant hur det här tycks handla om både genus, sexualitet och klass. Och visste du förresten att det här med rosa och rött som ”tjejfärger” är relativt nytt? Det var inte så länge sen rött sågs som en manlig färg (krig, blod, styrka osv), medan svaga och sköra kvinnor och flickor ansågs passa bättre i skirt blått.

Förresten så är Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig väldigt bra, den också. Om genus, klass och sexualitet bland tjejer på gymnasiet.