De som kan få priset är:

- The Enemy av Charlie Higson (en läskig splatterhistoria som snart kommer på svenska med titeln De levande döda: Fienden)

- Halo av Zizou Corder (ett övergivet flickebarn växer upp med kentaurer men tvingas snart upptäcka sin sanna identitet)

- Nobody’s girl av Sarra Manning (en historia om en töntig tjej som plötsligt hamnar i de coola tjejernas gäng)

- Out of shadows av Jason Wallace (debutroman om livet i 1980-talets Zimbabwe)

- Revolver av Marcus Sedgwick (en berättelse med sagokänsla som utspelar sig vid polcirkeln)

- Unhooking the moon av Gregory Hughes (äventyrsberättlelse som två föräldralösa syskon som ger sig ut på roadtrip)

Där förlängdes min vill-läsa-lista en bra bit …

Det brukar bli en både högljudd och spännande pratstund. Idag diskuterade vi ungdomsromanen Den gröna cirkeln, som är huvudbok i tonårsgruppen just nu. I min recension i Läseposten skriver jag bland annat:

”Det här skulle kunna vara en framtidsberättelse om hur det ser ut efter miljöförstöring och global uppvärmning. En slags mörk science fiction, samtidigt som det är en viktig och bra ungdomsroman om förälskelse, vänskap, svek och hjältemod. Berättelsen slukar mig snabbt med hull och hår – jag lär känna ungdomarna, särskilt jaget, Judit. Jag tycker om dem och lider med dem och sympatiserar med dem och hejar på dem. När boken är slut vet jag att jag kommer att sakna Dinah, Gabriel, David och Judit. Jag kommer att fortsätta tänka på vad som hände dem sedan. Det här är en bok som kommer att tala om sig, det är jag säker på.”

*Diskussionen utgår ifrån den välkända författaren Aidan Chambers samtalsmodell som han bland annat beskriver i sin bok Böcker inom oss.

Gissa om vi på redaktionen blev glada när vi fick höra att det är suveräne barnboksfavoriten Petter Lidbeck som är Hans Koppel! Nu har jag, som inte har läst hans barn- och ungdomsböcker än, mycket mer läsning att se fram emot än nya vuxenboken Kungens födelsedag.

Här hittar du alla Lidbeck-böcker du kan köpa genom oss!

Andra gången jag läste Sagan om ringen hade trilogin fått en väldig hausse – det var sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal. Jag läste böckerna högt för min dåvarande käresta. Det var uppskattat av honom och härligt för mig att läsa böckerna högt – jag fick höra dem och fick också ett nytt förhållande till figurerna i böckerna. De blev mina nära och kära vänner.

Tredje gången plöjde jag dem i pocketform på en strand i Grekland i början av 2000-talet. Den omläsningen gick ganska smärtfritt förbi.

Nu lyssnar jag på den nya, fullkomligt briljanta översättningarna av Erik Anderssons sakprosa och Lotta Olssons välklingande verser. It’s pure magic! Jag hör böckerna som om det vore första gången! Så fantastiska och nyskapande som i den här översättningen har de inte varit förut och uppläsaren Jan Waldekranz läser med bra röst. Åke Ohlmarks gamla översättning måste begravas djupt.

Läs den ALDRIG i den gamla översättningen!

Tur för mig att det är sommar. Långa, ljusa kvällar och stillsamma eftermiddagar på jobbet är ju perfekta för att sluka böcker. Så fort jag får en stund över här på redaktionen flyttar jag från min träsmaksframkallande stol till den marimekkoblommiga soffan som står här ute. Tar en kopp te, drar upp fötterna och hugger in på en bok. Vilket lyxjobb.

Än så länge har jag (förutom en drös helt nya manus som är top secret) läst Sonya Hartnetts Fjäril (usch så hemsk, men väldans bra), Georgia Byngs Molly Moon-böcker (älskar!), lite Meg Cabot, några Pija Lindenbaum som jag missat och en herrans massa Stina Wirsén (storfavvon). I väntehögen ligger dessutom Katarina Kieri och Per Nilssons I det här trädet. Ett angenämt problem som sagt. Mycket att läsa, mycket att sätta sig in i, men det är ett väldigt, väldigt trevligt jobb jag har.

Vilka är era barn- och ungdomsfavoriter från de senaste åren? Vad får jag inte missa?

Nu för tiden är det inte sådär längre. Fortfarande ges flest böcker ut på våren och hösten, men det kommer faktiskt nya böcker även på sommaren och vintern nu. Det gillar vi! Vem hade velat vänta på de här sommarutgivnaböckerna ända till hösten, till exempel? Ingen.

Fast lite märker man det ändå, att det laddas inför hösten. Nu när vi snart är inne i augusti börjar böckerna rulla in i allt stridare ström här på redaktionen, och lagom till bokmässan i september har vi så mycket nya fina böcker här att man i det närmaste får dåndimpen. Vi har redan fått tjuvkika på många av höstböckerna, och tro mig, det finns mycket läsning att se fram emot i höst. Någon du längtar speciellt mycket efter?

Lyx, jag vet. Men hur gör ni andra som inte jobbar med barn- och ungdomslitteratur? Hur får ni den information ni behöver? Var hittar ni recensioner, tips och tankar om böcker? Den 1 september anordnar Svenska barnboksinstitutet, SBI, ett samtal om barnlitteraturbevakning i dagspressen. Det kommer representanter från Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet till exempel. Min tes är att tipsen allt mindre kommer från just därifrån. Har jag fel?

Anledningen till att jag kom att tänka på det här var att jag under lunchen läste att
Anne Franks dagbok nu ges ut som tecknad serie för skolbarn. Tanken är framför allt att nå en yngre publik och att få barn och unga att lära sig mer om förintelsen. Superbra ju! Jag är för alla former av allmänbildning i lättillgänglig förpackning. Nu är ju förvisso Anne Franks dagbok en fantastisk bok och långt ifrån skolans trista historieböcker, men ändå!

Seriealbumet ges ut av Anne Frank-museet i Amsterdam och görs av den amerikanska författaren Sid Jacobson och konstnären Ernie Colón. Samma serieduo har tidigare gjorde ett liknande album om terrordåden den 11 september.

Men egentligen är det hela vampyrsläktet som Brooker är missnöjd med. Det har inte utvecklats åt rätt håll: ”Vampyrer är de enda monster som faktiskt har blivit mindre brutala och skrämmande med tiden. Nu för tiden har de ju för sjutton känslor. De är ensamma och plågade och helt förvirrade. De tillbringar mer tid med att stirra ner på sina skor än med att döda människor”, skriver han.

Och visst har han en poäng där. När jag som tonåring frossade i allt som hade med odöda att göra fanns det inga snygga tonårsvampyrer att tillgå. I stället fick man hålla sig till de ursprungliga hardcorevarianterna: myten om Lilit, den ruggige Vlad Pålspetsaren, Elizabet Bathory som sägs ha gillat att bada i blod från söta jungfrur, Bram Stokers Dracula … och de lite modernare böckerna av  Anne Rice så klart.

Jämfört med dem är dagens vampyrer ganska beskedliga. Även om det alltid finns några onda och blodtörstiga i varje bok/film/tv-serie, så är det många som plågas av melankoli, vägrar döda och som i stället längtar efter kärlek, mänskliga relationer och ett ”vanligt” liv. Men en stor del av tjusningen har ju alltid varit att vampyrer plågas och slits mellan det goda och det onda, mellan livet och döden. Är det inte därför vi gillar dem, och till viss del kan identifiera oss med dem trots att de i själva verket är döda?

Vad tycker ni, är dagens vampyrer för mesiga?

Nästa fredag börjar min semester, så just nu planerar jag min semesterläsning ytterst noggrant. Det paradoxala i det här jobbet är att jag började jobba med böcker för jag älskar att läsa, och sen när jag väl nådde mina drömmars mål, hinner jag i alla fall inte läsa alla de där böckerna som jag vill! Under ”terminerna” läser jag i stort sett ”bara” barn- och ungdomsböcker. Vuxenböcker får jag läsa när jag har semester. Ni fattar hur viktiga de där få böckerna är! De vägs på guldvåg. Just nu består min läshög av följande titlar: Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski, En sannolik historia av Karin Alvtegen, Lika som kärlek av Anita Salomonsson och Igelkottens elegans av Muriel Barbery (äntligen!) … fler ska det förstås bli, men just nu har jag inga fler titlar i huvudet.

Ett par lättsmälta deckare måste jag också ha, tips någon?