Grattis Malte Persson!
Den fina bilderboksskräckisen Resan till världens farligaste land har tilldelats Lennart Hellsing-priset 2013.
Priset delas ut varje år av Svenska barnboksinstitutet och instiftades när Lennart Hellsing fyllde 90 år. Det ska gå ”till den som vet att utan poesi är språket utan liv och livet utan blomma.” Vinnaren får 20 000 kronor, en kudde med texten ”Dikten framför allt” och ett diplom.
Boken har illustrationer av Riu Tenreiro och kom ut på Bonnier Carlsen förra året.
Titta vad som fick följa med hem från biblioteket härom dagen. Astrid Lindgrens Kajsa Kavat hjälper mormor, fast i en betydligt mer sliten och välläst version än boken på bilden. Det var jag som valde den, inte min dotter, för jag längtar så jag spricker efter att få börja läsa Astrid Lindgren för henne på allvar.
Visst, vi läser Känner du Pippi Långstrump?, och för de ännu mindre läsarna kommer det faktiskt två nya böcker om bara ett par dagar, kartongpekisarna Titta Pippi och Titta Emil där de minsta får lära känna två favoritkaraktärer. Jättefina – håll utkik i kommande huvudbokspaket!
Men jag längtar efter de stora, maffiga högläsningsberättelserna! Saltkråkan, Bullerbyn, Ronja, Emil, Mio och Bröderna Lejonhjärta … Det dröjer nog ett antal år innan jag får läsa dem. Och tyvärr är ju de flesta av Astrid Lindgrens bilderböcker också rätt texttunga, precis som den här Kajsa Kavat-boken. Men som genom ett mirakel gick den alldeles utmärkt att läsa högt! Min tvååring låg knäpptyst och blickstilla i sängen och lyssnade när jag läste, från pärm till pärm. (Fast jag förenklade en del, och då och då fick vi ta paus och småprata lite om vad som hände.) Om det fortsätter så här kanske hon är redo för kapitelböckerna ganska snart?
Nä, det får nog vänta. Men när Kajsa Kavat funkar finns det i alla fall en del andra bilderböcker att ta sig an, som Vår i Bullerbyn och Nils Karlsson Pyssling flyttar in.
Någon annan med småbarn som läser Astrid?
Dagens boktips är den här fina boken av William Joyce, 
Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna.
Om man kan prata om allåldersböcker, så är det här verkligen en sådan. Jag, som vuxen bokälskare, tycker om den, men den funkar lika bra som poetiskt äventyr för en sjuåring, eller för min tvååring där hemma. Som faktiskt råkar vara väldigt förtjust i den …
För det första är bilderna ljuvliga. För det andra är det en helt magisk berättelse. En berättelse om berättelser, skulle man kunna säga, för den handlar om hur härligt det är att skriva och läsa, och hur stor betydelse böcker kan spela för en människa. Här finns många bottnar och mycket att fundera på, samtidigt som man kan läsa boken som ett spännande äventyr.
En bok för alla bokälskare!
Vi var nog ganska många som blev lite besvikna när årets Alma-pristagare avslöjades. Isol verkade ju så spännande, och så fanns det inga böcker av henne på svenska, och de engelska tog snabbt slut. Men nu kommer hon äntligen i översättning!
I maj ger Lilla Piratförlaget ut bilderboken Numeralia, med bilder av Isol och text av poeten Jorge Luján. Jag har tjuvläst, men låter förlaget presentera boken:
”… en lekfullt illustrerad bilderbok om att räkna. På ett enkelt och fantasirikt sätt presenteras siffrorna 1-10 för barnen, som inte bara lär sig räkna, utan också lär känna och förstår siffrornas form.”
Och visst är omslaget fint?
Jag kände inte till Isol sedan innan, men gillar det jag sett av henne hittills. Hoppas vi får se mer framöver.
Läs om Numeralia här …
… och mer om Isol här.
Min tvååring älskar att läsa själv. Hon lägger nog minst en halvtimme på det varje dag: sitta i soffan eller på golvet, bläddra i en bok och ”läsa” högt. Ibland märker man rätt väl att hon kan berättelsen utantill och vet exakt vad som händer på de olika uppslagen. Men i dag var det en av våra senaste favoritböcker, Siri Ahmed Backströms Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är, som fick en lite … udda text.
Ungefär så här:
Det var en gång en kille som gick med rumpan bar och DÅ … mummel-mummel … han var underbar …
Alltså barn. Så gulliga, så knäppa.
En av helgens mest lästa böcker var ett av mina bokreafynd från i vintras – Sven sticker av Emma Adbåge.
Jag kan inte få nog av henne just nu, varken pricksäkerheten och den knasiga humorn i berättelserna, eller de fina bilderna med alla små detaljer man kan kolla på. Dessutom är jag märkligt förtjust i de små, små fötterna som hennes barn alltid har.
Den här boken handlar om Sven. Han är uttråkad, och han har redan gjort precis allt som går att sysselsätta sig med hemma. Och det är ganska mycket. Det kan man se på det första, myllrande uppslaget i boken. Där ligger Sven och tråkar i trädgården som är fylld av spår av allt han gjort: läst, ritat, snickrat, haft kaninhoppning, vattnat blommor … Vad göra? Jo, Sven sticker. Det blir en hel dag full av saker som vi läsare uppfattar som spännande äventyr – men som Sven upplever med samma uttråkade, trumpna min. Väldigt kul läsning.
Det finns en till bok om Sven, Sven käkar mat, som jag läste för bokklubbens räkning när den kom ut. Minns den som lika rolig och småknäpp som den här. Måste provläsas för tvååringen!
(På bilden läser hon förresten Sven sticker ihop med sin moster. Men lägg märke till att hon dessutom läser en pixibok där bakom. Varför bara läsa en bok när man kan få två?)
I påskhelgen var jag och min dotter hos min mamma, och från en vrå längst in på vinden hade mamma grävt fram alla gamla bilderböcker. Åh. Både jag och min lillasyster höll på att dö nostalgidöden. Vi öppnade bok efter bok och mindes plötsligt varenda textrad, varenda bild i de där böckerna som vi trodde att vi hade glömt helt.
När jag fick syn på Lisen kan inte sova av Kaj och Per Beckman fick jag en massiv flashback och blev tre igen. Den där boken älskade jag ju! Och Vi gör en utflykt av Kerstin Romare. När jag såg omslaget på den kände jag inte alls igen den, men så fort jag öppnade den insåg jag att det här var en bok som faktiskt format mig som människa. Den handlar helt enkelt om några barn som går på utflykt, inget märkvärdigt alls, men som jag minns det rymdes det så enormt mycket äventyr och möjligheter i den enkla berättelsen: göra matsäck, hitta en fin glänta, plocka kottar att göra djur av, bygga små landskap av kottar och stenar och pinnar att låta djuren traska runt i …
I lådan fanns också – förutom mitt ganska gigantiska Beskow-bibliotek som jag inte behöver berätta om – mitt sönderlästa ex av Den vilda bebiresan (premiärläste för min dotter och vi älskade det, båda två), klassikern Pricken (som jag insåg att jag måste/vill censurera en hel del när jag läser för tvååringen) och Lars Klintings fina Örjan – den höjdrädda örnen som jag delvis lärde mig läsa i. Och en stor del av det roliga var alla huvudfotingar från 1982 och vingliga första bokstäver som jag ritat och skrivit här och där på sidorna. Nostalgidöden som sagt.
Känner du igen någon av böckerna?
Åh, vad jag gillar den här boken. Den senaste veckan har jag och min dotter
läst Eva Erikssons Malla handlar säkert hundra gånger. Det är en gammal bok som just har kommit ut på nytt i behändig Klumpe Dumpe-utgåva. Vilken tur, för det är en så otroligt fin och rolig berättelse!
Den handlar om den lilla grisen Malla som har blivit så stor att hon ska gå till affären själv för första gången. Hon får låna mormors portmonnä och får i uppdrag att köpa en påse bönor. Underförstått: en liten, inte så tung påse bönor. Men väl framme i affären blir det alldeles tomt i Mallas huvud och hon får något betydligt större och tyngre att bära hem …
För det första älskar jag Eva Erikssons bilder som är så fina och mjuka. Men så är texten klockren också, perfekt att läsa högt och dramatisera med röster och tonfall. Både jag och min tvååring fnissar oss igenom hela boken, särskilt en viss sida som jag måste läsa om och om igen – den där Malla får hjärnsläpp i affären.
Det var dagens bilderbokstips, det!
Det var flera år sedan jag var en engagerad bokreafyndare. Men i år har jag slagit till och förbeställt några böcker. Två, närmare bestämt. Sedan slank det ner desto fler icke-rea-titlar i beställningen. Bland annat lite Pija Lindenbaum att utöka vår barnbokhylla med.
Temat för reaböckerna var Emma Adbåge. Kände plötsligt ett behov av att introducera henne för min dotter. Så det blev både Sven sticker och Leni är ett sockerhjärta. Som jag har väntat på att få läsa dem högt!
Till mig själv blev det Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt som ju kommer på svenska på X Publishing i höst.
Kolla in Barnens Bokklubbs rea, – och mina fyndtips här.
Härom veckan fick min dotter den senaste boken om Verktygsapan av mig, Verktygsapan och semestersabotören. Den blev en favorit direkt – nu springer ungen runt och tjoar om ”Sicko Bom Bom” från morgon till kväll. Huvudpersonen, själva Verktygsapan heter ju nämligen så. Chico Bom Bom.
Han är en händig liten apa med ett extremt välutrustat verktygsbälte som innehåller allt från drippedropper till ankhuvudsborttagare och apspackel, och han använder alla de där prylarna till att laga saker, lösa problem och lösa ett och annat mysterium. I den här boken är det någon som saboterar på ett badhotell och Chico Bom Bom åker dit för att hjälpa till.
Det är vansinnigt kul med alla verktyg och de detaljerade myllerbilderna där man kan leta efter olika detaljer. Min dotters obsession är att peka ut alla nallar på den stora översiktsbilden över badhotellet. Det kryllar av olika djur som åker rutschkana, spelar tennis, badar, cyklar, äter glass …
Men det finns ju uppenbarligen ett problem. Varför måste en händig apa med massa verktyg vara en han? Och i stort sett alla andra karaktärer också? Trist – det är en så rolig bok för övrigt. Precis som med Jan Lööf. Och till viss del Astrid Lindgren och många andra bra författare. Jag löser det med att byta kön på vissa karaktärer och kalla Chico Bom Bom för hen.
Hur gör ni med böcker som har genusproblem men som ni ändå gillar?
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Bilderböcker.