Läser en intressant artikel i det senaste numret av Vi läser (för övrigt en mycket bra tidning). Det är egentligen inte en artikel, utan mer ett samtal mellan två av mina favoritförfattare, Johanna Thydell och Jonas Gardell (namnen rimmar nästan på varandra, eller hur?). De verkar ha mycket gemensamt och Johanna berättar att hennes skrivande är påverkat av Jonas bok Frestelsernas berg. Jonas som läst Johannas första bok (som hon för övrigt vann Augustpriset med 2003), I taket lyser stjärnorna, känner också mycket riktigt igen sin egen berättarteknik i nämnda bok.

Båda säger sig också känna sig utanför i de litterära salongerna. De anser sig inte ha läst på, inte kunna alla de stora klassikerna, men hallå, vilka kan det? Förutom Svenska Akademiens ledamöter kanske. Johanna och Jonas pratar om allt möjligt och jag som läsare känner att jag nästan får sitta med och lyssna på ett privat samtal dem emellan. Det är snyggt gjort.
Jag kan verkligen rekommendera dessa båda underbara författares böcker. Johanna Thydells senaste ungdomsbok Ursäkta att man vill bli lite älskad är välskriven, rolig och inkännande. Har du inte läst den, så gör det NU! Har faktiskt inte själv läst Frestelsernas berg, men det ska jag absolut göra pronto.

I Norge skapar Gro Dahle och Svein Nyhus oerhört suggestiva och kontroversiella bilderböcker, och i Danmark gör Oscar K och Dorte Karrebæk detsamma. Först kom Dahles/Nyhus bilderbok Snäll som handlar om flickan Lussi som till slut blir så utslätad att hon försvinner. Efter det kom Den arge (om en pappa som misshandlar mamman), sedan Roy en bok om en hund som dör och 2010 kom God natt, natt som bearbetar ämnet sömn och rädsla.

Förra året kom Oscar Ks och Dorte Karrebæks mycket speciella bilderbok Idiot. Det är en oerhört sorglig bok om August som är annorlunda och en sån som ingen vill leka med. När mamman efter många år blir för gammal och för trött föratt orka ta hand om sin son längre, tar hon både sitt och Augusts liv. För ett par veckor sen kom så Oscar Ks och Dorte Karrebæks senaste bok Lägret. Enligt dagens recension i DN avs Jonas Thente ”skildrar den barndomen som ett surrealistiskt koncentrationsläger.”

Vad ska man tycka och tänka om sådana här böcker? Ska man fördomsfritt läsa dem för barnen och vänta in deras reaktioner eller ska man låtsas som de inte finns? Eller ska man läsa dem som vuxen och fundera över vad dessa böcker säger om vår tid? Och förresten – när blir en bok för svår för barn? Oftast är det inte barnen utan de vuxna som blir chockade över den här sortens böcker. Enligt en annan av DNs barnboksrecensenter, Ulla Rhedin, pågår just nu ett slags danskt uppror där en grupp bilderbokskonstnärer avsiktligt bryter mot gamla tabun. De frågar sig om bilderboken – och konsten – är fri?

Och så här säger DNs Lotta Olsson i sin recension av Idiot:

”Läs Idiot! för att, trots allt, världen blir lättare att handskas med när vi erkänner vad vi gör mot varandra. Vuxenvärldens kanske allra största ansvar är att ge barnen alla möjligheter att se klart.”

Och nu en stillsam undran – varför är det inga svenska barnboksmakare som gör kontroversiella böcker? Är vi svenskar fegare, mer tillrättalagda, mer amerikaniserade? Hu i så fall!

Annika Nasiell

Det pratas mycket om innehållet i barnboken. Om det är för många pojkar i huvudrollerna och om de är för tuffa. Om flickorna är för snälla och osynliga eller tvärtom – om de idag tar en allt större plats så att pojkarna får stå tillbaka. Somliga frågar sig var de mjukare pojkarna och deras förebilder finns inom barnlitteraturen. Och hur är det med lämpliga och olämpliga slut? Tål verkligen inte barn sorgliga eller öppna slut? Och varför är det så få föräldrar som vågar köpa böcker med mörka och murriga omslag eller lite suspekta titlar? Svarta och mörkbruna bilderböcker och även kapitelböcker till de yngre går nästan inte att sälja. Det finns en lång rad superfina böcker med mörka omslag som når alldeles för få läsare. Ett exempel är Onda ögat i serien om Ika & Ibsen (6-9 år) av Mikael Engström eller Sagan om den lilla farbrorn (3-6 år) av Barbro Lindgren.

Jag tror att det är viktigt att barn, precis som vuxna, får läsa om det mesta. Barn brukar dessutom vara bra på självcensur, gillar de inte en bok, eller om den är för läskig eller tråkig, så tappar de helt enkelt intresset. Ofta hör man också att barnboken ska ha ett pedagogiskt syfte. Varför då? Det har jag aldrig hört talas om när det gäller vuxenböcker. Böcker ska läsas för att de är bra och för att man har lust. Punkt.

Jag säger som jag brukar säga när jag skriver om vikten att läsa de gamla folksagorna för barn: Vi vill gärna skydda våra barn från det som är ont. Men barn behöver verktyg för att bearbeta det både onda och goda de möter i sin egen verklighet.