Det är onsdag, och jag städar på mitt skrivbord. Rensar och slänger en hel del. Sparar en del annat. Skriver några sista boktexter, ändrar lite i några rubriker, kollar upp några sista detaljer till tidningen som snart ska lämnas till tryck. Om två små ynka dagar slutar jag jobba här på bokklubben och en annan Lisa ska ta över den här platsen. VEMODET! Det kommer naturligtvis att bli hur bra som helst, men ändå. VEMODET!
Det har varit hemskt kul att jobba på Barnens Bokklubb. Läsa stora högar av böcker, vara med och välja ut de allra bästa, och sedan försöka få er medlemmar att förstå storheten med dem genom tidningen. Jag hoppas verkligen ni har hittat böcker som fallit er på läppen i bokklubben under de år som jag jobbat här, och jag hoppas ni fortsätter göra det i framtiden också.
Fridens liljor!
Sommar är inte bara sol, fräknar och sand mellan tårna. Det är en tid för läsning också.
Det skulle handla om Jonatan och börja vid stupet. Precis när Karl hoppar med Jonatan på ryggen och ropar ”Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”. Där på andra sidan i Nangilima skulle en ny historia om bröderna Lejonhjärta börja. Och kanske skulle den sluta med ännu ett stup, ett språng ut för en klippa, mot en ny efter-döden-efter-döden-efter-döden-värld. Kanske skulle den heta Nangisola, kanske Nangimena. Kanske något helt annat.
Glittrig diamant dansar
ge darrar av förväntan inför detta fantastiska kalas.