Just nu sjungs det mycket hemma hos oss. VÄLDIGT MYCKET. Vissa delar av familjen har alltid sjungit mycket (läs pappan) men sedan lilla M började förskolan går hon runt och trallar konstant. Ofta sitter vi och tittar i någon bok när hon plötsligt pekar på något i en bild – exempelvis en apa – och säger ”sjung den”. Eller en bil, katt, ett hus eller ett lejon. För det mesta fattar jag vad hon är ute efter. Katt – Lille katt. Hus - I ett hus vid skogens slut. Apa – ramsan Fem små apor hoppade i sängen. Och så vidare. Men ibland har jag absolut ingen aning. Antagligen för att de sjunger massor av sånger på dagis som inte fanns på min tid.

Så. Plötsligt känner jag ett stort behov av ett riktigt sångboksbibliotek. Förutom en lång rad av Catarina Kruusvals fina sångpekisar har vi nämligen bara Den skimrande barnkammarboken, och den har vi ”läst” nästan oavbrutet de senaste dagarna. Att ”läsa” innebär helt enkelt att bläddra sida för sida och sjunga varenda sång. Vissa avfärdar ungen direkt: ”inte loligt”. Andra sånger börjar jag tröttna på rejält efter att ha tragglat dem om och om igen. I Medelhavet och Vattenvisan är två sådana favoriter. Fast de slår såklart inte Här kommer Pippi Långstrump. Man skulle kunna väcka lilla M mitt i natten och hon skulle utan att tveka forma två små tofsar i sitt ganska så blygsamma hårsvall och börja sjunga. Hon dyrkar verkligen Pippi, vilket gör mig glad. Hon är en bra idol för ett litet barn.

Men apropå sångböcker. Jag tror att fina Svenska barnvisor kommer att bli årets under-granen-höjdare hemma hos oss. Några andra jag skulle vilja ha: Har du sett min lilla katt, Pippi Långstrumps visor, och Bä bä vita lamm.

Och så MÅSTE jag verkligen lära mig alla verserna i Byssan lull, det har jag sagt i månader nu …