Just nu är jag väldigt förtjust i den här nya boken: Orättvist! av Åsa Mendel-Hartvig (text) och Caroline Röstberg (bild). Den handlar om syskonen Storskrot och Lillskrot, och hur orättvist allting kan kännas ibland – oavsett om man är den stora eller den lilla i familjen.

Lillskrot får till exempel åka vagnen när de ska gå hem från dagis, medan Storskrot måste kämpa och gå hela vägen själv. Lillskrot får kladda och gegga när de äter middag, medan Storskrot måste äta fint med gaffeln. Lillskrot får ligga i pappas famn och äta välling på kvällen, men Storskrot får bara macka och mjölk, ingen flaska och napp. Till slut exploderar Storskrot: Det  är ju ORÄTTVIST! Men hur ser Lillskrot på saken? Det är ju faktiskt ganska många mysiga och roliga saker som stora får göra, och inte de små … Storskrot får till exempel mysa i soffan när Lillskrot måste sova, och kan cykla till dagis när Lillskrot måste sitta fastspänd i vagnen!

Det här är en både kul, varm och smart historia, och jag kan tänka mig att boken är väldigt användbar för familjer där man har den här syskonrivaliteten. Eller som förberedande läsning när det är ett nytt syskon på gång. Jag själv har bara ett barn, och trodde kanske inte att min snart-två-åring skulle förstå problematiken. Orättvisa är ju ett väldigt abstrakt begrepp. Men det gjorde hon – vi fick läsa den här om och om igen igår kväll. Dels är det nog själva konflikten som kittlar, men jag tror också att det finns en igenkänningsfaktor i och med att hon ganska nyss har börjat dagis och håller på att lära sig att relatera till andra barn på ett helt nytt sätt.

Temat och humorn känns väl igen från Åsa Mendel-Hartvigs tidigare böcker om Tessla, som jag gillar väldigt mycket. Men Orättvist! är ännu bättre. Caroline Röstbergs fina bilder funkar perfekt med berättelsen, och det är skickligt av både författare och illustratör att lyckas komma bort från stereotyperna utan att man som läsaren känner att det är själva syftet. Här kan man inte säga om Storskrot och Lillskrot är flickor eller pojkar, men det är inget man tänker på. Det är bara två små barn! Dessutom läste jag på Bokunge att de små huvudpersonerna är adoptivbarn – det är inte heller något jag ens har reflekterat över.

Kort och gott: en riktigt bra bok.