För ett tag sedan hade vi Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som huvudbok. Det var jag som läste manuset först på bokklubben, och jag blev helt förtjust. Så kul, romantiskt och sympatiskt. Poetiskt men inte pretentiöst. Och inte det minsta vidrigt faktiskt. Ända sedan dess har jag velat läsa hennes tidigare böcker. Igår fick jag äntligen tid, och då klämde jag båda på en dag.

De heter alltså som i rubriken: Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Jag tyckte jättemycket om dem!

Precis som En sån där vidrig bok …, så är de skrivna på prosalyrik. Det känns alltid lite ovant att läsa den sortens text först, men jag tycker att det funkar väldigt bra. Som vilken roman som helst, bara mer … effektivt. Och precis som den senaste boken, känns de här så sympatiska. Jag gillar huvudpersonerna, som är mysiga utan att bli smetigt perfekta. De får faktiskt ha fel och skavanker och tänka lite fula och elaka tankar. Och göra dumma grejer utan att man dömer dem.

Handlingen: Sophie är en av de populära tjejerna i skolan. Hon har en kille hon är jättekär i och två bästisar som hon delar allt med. Men så upptäcker hon den hårda vägen att kärleken är ganska oberäknelig. Dylans kyssar smakar inte längre lika bra. Och utan att hon riktig hinner fatta hur det gick till har skolans tönt, Murphy, plötsligt letat sig in in hennes tankar. Och plötsligt är hon kär i honom! I den första boken får vi komma in i Sophies huvud och höra berättelsen ur hennes perspektiv. I den andra är det Murphy som står i centrum. Det var jättespännande att läsa böckerna i ett svep, för det blir ganska dramatiskt när Sophie och Robin (som Murphy heter i förnamn) blir ihop och outar sin kärlek i skolan. Sophies kompisar vill inte ha med henne att göra längre, och plötsligt är hon lika utstött som Robin har varit tidigare.

Jag börjar inte gråta när jag läser direkt, men lite sorgligt blir det. Och berättelsen påminner mig verkligen om hur det var när jag själv var tonåring. Jag var inte Sophie direkt, om man säger så …

När jag skulle berätta för mina kollegor om En sån där vidrig bok där mamman dör, beskrev jag den som en karamell. Inte den sliskigt söta varianten, utan mer som en som är söt utanpå men har mörk, fyllig choklad i mitten. Ursäkta den töntiga och väldigt klyschiga liknelsen, men precis så skulle jag vilja beskriva de här två böckerna också.

Dagens tips från mig, om du inte har läst dem redan!

Ikväll ska jag fortsätta ta igen missade ungdomsböcker och läsa Naomi & Elys kyssförbudslista.