Jag som skriver heter Amanda. Hon som jag har skrivit om heter Tilda. Boken heter Jag väntar under mossan.

Nu ska jag berätta lite mer.

Jag hade kommit ut med tre otäcka vuxenböcker och jag stod på en julfest med en stor bit engelsk fruktkaka i handen (som jag inte ville ha, gud vad äckligt). Där började jag prata med en ungdomsförfattare som jag tycker är jättebra, Philip Pullman. Han bor i Oxford och det gör jag också, jag flyttade till England för att plugga för över 10 år sedan och blev kvar. Philip Pullman sa att han gillade den svenska mytologin. Jag sa att jag också gjorde det. Han sa att jag borde skriva en ungdomsbok om de varelserna. Så då tänkte jag; ”Okej, jag testar!”

Jag ville att det skulle vara en spännande bok med attityd. Och en vacker bok med kärlek. Och en kuslig bok med gamla hemligheter och kråkslott och en bottenlös näckrosdamm. Och jag ville ha en tjej i huvudrollen. Hon kom först. Tilda! En tjej som har urtrist, en tjej som inte riktigt vet vem hon är eller vart hon är på väg. En tjej som inte har en aning om hur stark hon faktiskt är när det gäller. Eller att en helt magisk sommar ligger framför henne: Sommaren som kommer att förändra hennes liv.

Sedan kom miljön. Stugan, sjön och skogen. Varma, slöa sommardagar. Svala, viskande nätter. Jag var starkt inspirerad av mina morföräldrars stuga som låg vid sjön Vristulven i Västergötland. Allt var besjälat där, varenda stubbe och stenbumling hade en historia. Morfar täljde gubbar och mormor langade ut bullar och tallarna var majestätiskt höga.

Mina morföräldrar är borta nu, och stugan finns inte kvar. Mina barn hann aldrig träffa dem. Så på ett sätt är Jag väntar under mossan ett sätt för mig att försöka föra vidare ett kulturarv, att berätta legenderna igen, på mitt sätt.

***

PS. Jag väntar under mossan är just nu huvudbok i Barnens Bokklubb. HÄR och HÄR hittar du bokpaketen (ett för 11-12-åringarna och ett för tonårsmedlemmarna.)