Om några dagar blir min dotter Maj sexton månader. Det är så kul att följa hennes utveckling och se vilka böcker hon gillar och inte gillar. Man märker rätt tydligt när en bok inte är rätt för henne. Sedan tar det ett par veckor och det säger bara klick! Plötsligt är den där boken PERFEKT och hon vill bara läsa den hela tiden. Så har det varit i någon månad nu, med Max dockvagn.

Det började nog när Maj blev riktigt bra på att gå och började kuta runt med gåvagnen i vardagsrummet hela dagarna. Och så har hon ju sin bästa kompis nallen och sin lilla boll som hon gillar att sparka på. Kanske är det framför allt igenkänningen som gör läsningen så rolig?

Som vanligt är ju nallen och bollen viktiga aktörer i handlingen. Den här gången går det ut på att Max kör med sin dockvagn. Nalle får åka vagnen. Och så får vovven åka med. Och bollen. Och bilen. Och kakan. Max staplar och stuvar om för att allt ska få plats. Men NEJ, nallen ramlade! Snälla vovven hämtar nallen. Sen ramlar bilen, ojojoj. Men snälla hunden hämtar bilen också. Så fortsätter det fram till tvisten på slutet då det inte går riktigt som Max tänkt sig. Låt oss säga som så att kakan och vovven är inblandade …

Vi som jobbar med barnböcker pratar ofta om hur bra Max-böckerna är för små barn. Men det är en helt annan sak att upptäcka det själv, med sitt eget barn. Böckerna är ju inget annat än genialiska: dramatiken, humorn, de starka känslorna. Men det finns ett litet krux ändå. Det är det här med kakan som ofta är med. Är det inte rätt få av dagens ett- två-åringar som får äta kakor? Som ens vet vad en kaka är? Jag märker att Maj inte riktigt kopplar den biten än. Jag får väl klistra in ett litet smörgåsrån som ersättning i vårt ex av Max dockvagn och Max kaka. Eller ett russin. För tro mig, om ungen trodde att någon tänkte sno hennes russin skulle hon bli fullkomligt galen.