Om jag får lite tid över mellan julmarknad, paketinslagning, glöggdrickande, manusläsning och annat mys så ska jag fortsätta läsa den här. Miss Peregrine’s home for peculiar children av Ransom Riggs. Den kommer på svenska i höst!
Med två kapitel lästa tycker jag så här: Väldigt, väldigt lovande. Väldigt. Risk för att allt annat utom läsningen blir lidande i helgen, faktiskt. Och snygg är den också.
Julklappspanik? Här tipsar jag och min kollega Annika om de bästa böckerna för olika åldrar.
0-1,5 år
LISA: Vilma säger den! av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson.
Sötaste bilderna just nu! Dessutom har de här böckerna genialiskt enkel handling som passar perfekt för bebisar i den här åldern.
ANNIKA: Max kaka av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.
Till sist lyckas Max få upp den tröga burken och ta en kaka. Men oj! Då kommer den knäppa hunden och snor kakan!
1,5-3 år
LISA: Första fina ordboken av Xavier Deneux.
En tjock, fin bok för bebisen som börjar lära sig lite fler ord. Titta på de fina bilderna tillsammans, peka och prata om allt ni ser omkring er!
ANNIKA: Binta dansar av Eva Susso och Benjamin Chaud.
Den här boken har en rytm och ett skönt gung som passar lika bra som upprepningssaga som dansinstruktion!
4-5 år
LISA: Kubbes museum av Ashild Kanstad Johnsen.
En riktig liten pärla till bilderbok. Här får vi möta träkubben Kubbe i fantastiska bilder och en klurig, stillsamt humoristisk liten berättelse.
ANNIKA: Petras prick av Maria Nilsson-Thore.
En berättelse som lär oss att förstå lite om mekanismerna bakom om tvåsamhet, frihet och längtan.
6-8 år
LISA: Kärlekskrisen av Ann Caroline Håkans. Bild Mia Nilsson.
Jag älskar böckerna i den här lättlästa serien. Ovanligt smart, dråpligt och mycket igenkänning!
ANNIKA: Arja och Råttiz av Sonya Hartnett.
Om syskonkärlek, att våga stå för sina egna känslor och sina fel, handlar den här boken. Stor litteratur för unga läsare.
9-10 år
LISA: Molly Moons fantastiska bok om hypnos av Georgia Byng.
En riktigt härlig högläsningbok! Serien om Molly Moon är spännande, kul och smått beroendeframkallande.
ANNIKA: En hemlig vän av Katarina Genar. Bild Kristina Digman.
Spännande i Maria Gripe-stil om Henrietta som känner sig ensammast i världen pga en flytt efter föräldrarnas skilsmässa. Men så träffar hon en snäll farbror i sitt nya hus och får ett brev från en hemlig vän …
11-12 år
LISA: Jakten på WondLa av Tony DiTerlizzi.
Det här är en bok man bara vill sluka! Spännande berättelse med drag av både sci-fi och fantasy – kul, charmigt och lite annorlunda.
ANNIKA: Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery.
Tjej eller kille? Spelar ingen roll. När man är 11 år så läser man Anne på Grönkulla. Bästa boken!
13+
LISA: Beastly av Alex Flinn.
Klassisk saga i modern tappning – sådant älskar man ju bara! Den här handlar om den snygge och dryge killen som genom en förbannelse förvandlas till monster. Bara äkta kärlek kan rädda honom …
ANNIKA: Erebos av Ursula Poznanski.
Följ med Nick in en datavärld som inte har några gränser mellan fantasi och verklighet och som gör spelarna mer eller mindre bindgalna …
Vuxen
LISA: Ät mig av Agnès Desarthe.
Det här är en av de finaste och bästa böckerna jag läst i år. En lite skruvad fransk roman om skilda saker som mat, kärlek, sorg och förlåtelse. Ett måste för alla som, liksom jag, är lite extra svaga för Frankrike …
ANNIKA: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra av Jonas Gardell.
Om du vill skratta, gråta, förfasa dig, göra dig lite lustig på knäppa offentliga personers bekostnad så är det den här boken du letar efter.
Igår stod det lite stilla på bloggen, på grund av redaktionsmöte och jullunch som liksom flöt ihop och ut över hela dagen och eftermiddagen. Väldigt mysigt. Men i dag tänkte jag ta igen bloggtorkan genom att bjuda på våra bästa sista-minuten-julklappstips. Böcker så klart! För minibebisen, lite större bebisen, bilderboksbarnet, nybörjarläsaren, slukaren, tonåringen, vuxenläsaren …
Håll utkik, tipsen kommer under dagen!
På min önskelista just nu. (Jag är kass på att komma ihåg och sprida mina listor, men den här har jag verkligen suktat efter sedan jag först hörde talas om att den var på g.) Fanny Ambjörnssons Rosa: den farliga färgen. Läste recensionen i DN i morse och kände bara VILL LÄSA NU. En bok som, inte minst, borde läsas av alla föräldrar. Väldigt intressant också för oss som jobbar med produkter riktade till barn. Ärligt talat, det är läskigt att färgtänket är så unket år 2011. Att det på allvar finns folk som aldrig skulle komma på tanken att klä sin flickbebis i annat än rosa. (Och att folk som jagblir så provocerade av det.) Att en bebis automatiskt blir en pojke om den är klädd i blått-grönt-brun-gult. Jag vet inte hur många gånger jag tålmodigt fått förklara att jag har en dotter, inte en son. Inte för att det spelar någon roll men …
Ja. Rosa, i alla fall. Intressant, problematiskt och – faktiskt – snyggt.
Det var några som nappade på diskussionen om talspråk, och det är ju faktiskt väldigt spännande. Framför allt när det är en översatt bok. Hur sjutton översätter man talspråk? Och hur ser originaltexten ut i det här fallet, Moira Youngs Blood red road (Blodröd väg på svenska)?
Här hittade jag ett utdrag ur det engelska originalet.
Intressant. Så här ser det stycke ut som jag citerade i förra inlägget:
Lugh got born first. On MIdwinter Day when the sun hangs low in the sky. Then me. Two hours later. That pretty much says it all. Lugh goes first, always first, an I follow on behind. An that’s fine. That’s right. That’s how it’s meant to be.
Vad säger ni? Inte lika uppenbart talspråk, tycker jag. Det är bara apostrof-s-grejerna (som jag knappt reagerar på) och ”an” istället för ”and”.
Vi har lite sömnproblem hemma hos oss just nu.
Så här ser det ut nästan varenda kväll. Strax efter sju börjar bebisen gnugga ögonen, och då vet man att det är dags. Ner i sängen, i med nappen, leta upp nallen, fram med böckerna och så läser vi. För det mesta hinner vi med två stycken ungefär. Kanske en Max-bok, kanske Hej! eller Oj!, kanske Babo pekar. Sen ännu mera ögongnuggning, liten näsa som borrar in sig i nallen. Okej. Lägga undan boken, bädda ner lite, sjunga vaggvisa. Näääästan somna … Men nej. Pling! Pigg igen! Upp! Runt på mage, upp på alla fyra, upp på knä. Dä! Bebisen pekar uppfordrande mot bokhögen på nattduksbordet. Ska vi läsa mer? Var du inte trött? Dä! Så läser vi kanske Var är mamma?, Vilma säger den, Vilma säger titta, Vilma säger hejdå, Vilma säger godnatt, Max igen. Och så ögongnuggning, nallemys. Undan med boken, släcka lampan. Godnattpuss. Men nej! Runt på mage, upp på knä. DÄ! Osv.
Där någonstans kommer jag att tänka på Sov nu för fan. Den där boken som blivit så omdiskuterad. En hemsk men brutalt rolig godnattsaga för alla föräldrar som sitter där på sängkanten bredvid timme efter timme, kväll ut och kväll in. Boken som formulerar de där sakerna man knappt vågar låtsas om att man faktiskt tänker och känner ibland. Sov nu för fan, älskade söta underbara dödsjobbiga unge.
Jag läste boken igen i morse, med torra trötta ögon, och kände någon slags lättnad. Ja, man får faktiskt tänka så där. Det är okej. Jag är inte en dålig mamma. Jag sitter ju ändå där på sängkanten och pussar, klappar, gosar och viskar kärleksfulla, sövande ord. Det som gör mig ledsen är att det antagligen finns mammor och pappor som inte bara tänker, utan säger det också. Med hård röst till och med. Och dumskallar som får för sig att läsa den högt för sina barn. Nej. Sov nu för fan har sina poänger, men den gör sig bäst som en hemlig vuxenbok långt upp på hyllan, att tas fram när man är som mest frustrerad och behöver hjälp att se humorn mitt i eländet.
Förresten är boken roligast på engelska, uppläst av Samuel L. Jackson. Kolla HÄR.
Jag har alltid haft svårt för böcker skrivna på talspråk. Alltså JÄTTE-svårt. Så svårt att jag rentav bojkottat. Lite som Johanna Lindbäck skriver om på Bokhora i dag. Senaste gången jag hakade upp mig ordentligt var i vintras när jag fick jag ett manus till en kommande bok som verkade så himla bra, Blodröd väg av Moira Young. Jag var SÅ peppad. Tills jag började läsa och möttes av den här inledningen:
Lugh föddes först. På midvinterdan när solen står lågt på himlen. Sen jag. Två timmar senare. Det säger egentligen allt. Lugh går alltid först, å jag följer efter. Å det e bra. Det e rätt. Det e som det ska vara.
Där slutade jag. Jag HATAR när man skriver ”å” istället för ”och” och ”e” istället för ”är”. Och allt sånt. Så fult! Jag tänker direkt att huvudpersonen är lite korkad. Egentligen kände jag att det var huvudboksvarning på den här boken, att den antagligen var riktigt bra. Men det gick bara inte, så jag lämnade vidare den med en notering om att någon annan i redaktionen borde läsa. Nu är boken huvudbok i Barnens Bokklubb. När jag fick veta det (jag var mammaledig då) gav jag den en ny chans. Och älskade den.
Blodröd väg är en helt fantastisk ungdomsroman som mycket väl kan läsas av vuxna (vi har den för medlemmarna från 13 år och uppåt). Tänk tuff Mad Max-framtid med ökenlandskap och en civilisation i spillror, plus lite Hungerspelen-vibbar. Helt klart värd besväret – talspråk eller ej.
Lärdom: Det finns fall där man kan stå ut med lite ”å” och ”e”.
Snart är det jag som går från redaktionen för att gå på bio. I jobbsyfte. Bara så där. Lyx.
Den här ska vi se:
Uppdatering: Hur filmen var? Hu. Aj. Jag tyckte att de första filmera var helt okej, men det här funkade bara inte för mig.
I helgen har jag läst min första hela bok på iPad. Hur det gick? Bra! Över förväntan faktiskt. Boken jag läste var en ungdomsroman i pdf-format, 243 sidor lång, och jag läste den iBook-appen. Här är en sammanfattning:
PLUS
* Smidigt att läsa på trång tunnelbana.
* Enkelt att krypa upp i soffan och läsa när man inte har tusen lösa blad att hålla ordning på.
* Energisparande – det krävs minimal rörelse för att bläddra.
* Inte alls tröttande för ögonen eftersom man kan dämpa ljusstyrkan.
* Skönt för axlarna att slippa kånka fysiska böcker och manus (lite obvious, men viktigt för kontorsmänniskor med onda axlar).
* Man kan läsa halva natten utan att ha lampan tänd.
* Man känner sig lite cool och hightech.
MINUS
* Man saknar känslan av papper. I alla fall lite.
* Vattenskadad iPad är värre än vattenskadad pappersbunt. Och det ser ut att bli en regnig vinter.
* Riskabelt att läsa samtidigt som man äter och dricker något gott.
* Man riskerar att väcka både bebis och sambo med starkt blått sken när man läser halva natten.
* Man känner sig lite töntig och hightech.
ALLTSÅ: Det funkar hur bra som helst att läsa elektroniskt. Det här kommer jag fortsätta med.
I dag har vi varit på barnbokslunch på förlaget Natur & Kultur. Sånt där trevligt som 
man får göra då och då: lite mat, lite branschkollegor och några intressanta författare och illustratörer att lyssna på. I dag fick vi träffa Lisen Adbåge, Lennart Hellsing och Per Gustavsson. Inte illa! Lennart Hellsing var fin i mandarinfärgad kostym och läste ur Drillar och draköron – boken om instrumenten, där han har skrivit verser till Ane Gustavssons fina bilder. Per Gustavsson spelade med sitt Prinsessans rockband. Men mest spännande var det att få höra Lisen Adbåge berätta hur hon jobbar med sina illustrationer. Hur hon låter bilderna växa fram på ljusbordet, hittar inspiration i lägenhetsannonser och bloggar, och hur Bosse i Koko och Bosse såg betydligt skummare ut i det första utkastet till boken …
I vår kommer förresten boken Stora bebisbytet, som Lisen Adbåge har gjort ihop med Petter Lidbeck. Den är verkligen något att se fram emot, har jag hört från säker källa.
