Nu har jag varit vikarie på Barnens Bokklubb i snart ett helt år. Och vilket år sen – det har varit helt magiskt att få läsa så mycket bra böcker. Nu ska jag gå hem och skriva färdigt min tredje roman. Till er därute som läser det här vill jag bara säga en sak – läs, läs, läs! Jag har fått så mycket fint från böcker och upplevt så mycket tack vare dem. Ha det fint!
Inte många vet att Astrid Lindgren arbetade som förläggare på Rabén & Sjögren i över tjugofem år. För ett tag sedan var jag och lyssnade på en föreläsning med Barbro Lindgren som debuterade med Astrid Lindgren som förläggare, Lennart Hellsing (som debuterade med boken Katten blåste i silverhorn 1945 – året efter Astrid Lindgrens debut med boken Britt-Marie lättar sitt hjärta), och som också var hennes nära vän. Den tredje personen var Marianne Eriksson, som arbetade tillsammans med Astrid Lindgren på förlaget och var den som tog över förläggarjobbet efter Astrid.
Barbro Lindgren berättade bland annat om att hon skickat in sitt första manus redan som trettonåring. Handlingen var i stort sett densamma som filmen Bambi som hon nyligen sett på bio, och som hon var djupt tagen av. Hon fick ett vänligt men bestämt refuseringsbrev. Andra gången gick det bättre, och 1964 kom Barbro Lindgrens första bok ut, Mattias sommar, till vilken Astrid Lindgren var förläggare. Många blivande stora författare och illustratörer skickade in sina alster till Rabén & Sjögren som var – och fortfarande är – ett av de ledande barnboksförlagen. Marianne Eriksson berättar att Astrid ofta skrev långa, utförliga brev till dem som skickade in texter och bilder till förlaget. De var så detaljerade att hon i princip talade om för var och en hur just den boken skulle skrivas: ”När Astrid i sitt brev beskrev hur jag skulle skriva om boken Mattias sommar för att den skulle bli riktigt bra, var det hela min författarutbildning”, berättar Barbro Lindgren. ”Hon var helt enkelt suverän på att beskriva hur man skulle skriva en barnbok.”
Men om man ska tro Lennart Hellsing så var Astrid Lindgrens egna böcker både nyskapande och gammalmodiga på en och samma gång: ”Pippi var i och för sig något nytt, men samtidigt gammaldags. Miljön är trots allt det gamla bondesamhället, småstaden, med poliser i kaskar etcetera. Barnen i Bullerbyn känns också väldigt gammaldags. Detta hade vi otaliga diskussioner om. Jag tyckte att hon skulle skriva modernare. Men hon beskrev väl sin egen barndom.”
Och som den stora Pippi-fan jag är kan jag bara säga: ”Tack och lov för det”!
I en krönika i DN häromsistens spekulerar Björn Wiman över dagens vuxenhet som han tycker sig se i moderna barnböcker och över Pija Lindenbaums bilderböcker (som han och vi har gemensamt att vi gillar dem väldigt mycket!).
Det är intressant läsning. En kollega till artikelförfattaren menar att Pija Lindenbaums böcker är politiska, och artikelförfattaren instämmer till viss mån och påpekar att man ”med lite fantasi” kan se de tidigare Gittan-böckerna som ett slags kommentarer till den låga personaltätheten (Gittan och gråvargarna), utbrändhetssymptom bland dagens föräldrar (Gittan och fårskallarna) och nedmonteringen av fritids (Gittan och älgbrorsorna).
Och visst, man kan se politik i det mesta om man så vill: i den nya boken Gittan gömmer bort sej, kan man, om man så vill, dra paralleller till dagens ”nannytäthet”, där föräldrar börjar jobba långt innan barnen är gamla nog att gå till dagis, och anställer en barnflicka, vars halva lön kan dras av med hjälp av Rot-avdraget …
Jag ser absolut parallellerna till dagens samhälle i Pija Lindenbaums böcker, men den stora behållningen av böckerna tycker jag är hennes otroligt pricksäkra blick för det lilla, subtila. Känslorna som vi alla har, av utsatthet och mod (Gittan och gråvargarna), långtråkigt att vara med vuxna (Gittan och fårskallarna), längtan efter syskon (Gittan och älgbrorsorna) och skammen över att ha gjort fel i Gittan gömmer bort sej .
Boken Erebos, som vi just nu har som huvudbok i bokklubben har tilldelats ”Deutscher Jugendliteraturpreis 2011″. Superkul tycker vi och för er som inte hört talas om boken så är den vansinnigt spännande och man kan liksom inte låta bli att dras in i den.
Juryns motivering
Nick älskar dataspel. Det just nu mest populära spel på hans skola är Erebos. Som fiktiv spelfigur försvinner Nick djupt in i den virtuella världen. Men Erebos är inte bara ett spel. Erebos ger de unga order: uppdrag som ska verkställas i realiteten och uppdraget att övervaka varandra. Erebos har ett mål: Spelet vill döda. Läsaren följer med Nick in i Erebos värld och upplever hur lätt ett spel kan manipulera och fullständigt förändra en själv. Det finns många hemligheter kring Erebos som lovar läsaren spänning till sista sidan. Fascinerad följer man huvudpersonens utveckling och gissar tillsammans med honom vem som döljer sig bakom vilken spelaridentitet samt vilket bakomliggande syfte uppdragen har. Erebos fascinerar genom den geniala och detaljrika kompositionen och den aktuella tematiken. Mediernas inflytande på ungdomar ställer inte minst läsaren själv inför frågan, hur långt han eller hon skulle gå för ett spel.
Grattis Erebos!
Det prestigefyllda Augustpriset delas i år ut för tjugotredje gången. Priset är en bronsstatyett av Mikael Fare samt 100 000 kronor vardera i följande tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Då var det dags att återigen inta Postmuseums fina lokaler i Gamla Stan och i spänd förväntan spekulera över vilka böcker som skulle bli Augustprisnominerade i år? Kunde det vara den ..? Eller möjligen …? Efter en lång stunds väntan äntrade till sist juryordföranden för barn- och ungdomsböckerna, Per Bengtson, scenen och stillade vår nyfikenhet.
Till Årets svenska barn- och ungdomsbok har nominerats:
Vita streck och Öjvind av Sara Lundberg, Alfabeta
Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen
Pojkarna av Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen
I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren, Kabusa böcker
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Rabén & Sjögren
Petras prick av Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen
Motiveringarna kan du läsa här
184 kandidater från 66 länder är nominerade till världens största barn – och ungdomslitteraturpris. Det avslöjade juryordförande Larry Lempert på den internationella bokmässan i Frankfurt idag. Siffrorna visar en tydlig ökning jämfört med förra året.
– Det är väldigt roligt att antalet nominerade kandidater och representerade länder ökar även i år, säger Larry Lempert. Juryn är full av entusiasm inför det spännande och svåra uppdraget att ta ställning till så många kvalificerade kandidaters verk.
Bland de nominerade kandidaterna är 38 procent författare, 21 procent illustratörer, 20 procent läsfrämjare och organisationer samt 1 procent berättare. 20 procent av kandidaterna är nominerade i fler än en kategori. Av kandidaterna är 81 män, 74 kvinnor och 29 stycken läsfrämjande organisationer eller projekt.
En fullständig lista över de nominerade kandidaterna finns publicerad på www.alma.se. Mottagaren eller mottagarna av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2012 tillkännages kl. 13 den 20 mars i Astrid Lindgrens födelseort Vimmerby.
2011 tilldelades priset den australiensiske illustratören och författaren Shaun Tan.
Den 15 och 16 oktober spelar 10TAL den egenproducerade musikteatern Systrarna Stormhatt och Det Stora Fågeläventyret på Stockholms stadsteater med specialkrivna sånger av Georg Riedel, Ulf Stark samt Nicolai Dunger. Poesi av Lotta Olsson. Manus: Kristina Sigunsdotter. Regi: Madeleine Grive.
Barnpoesifestivalen är en allkonstnärlig kameleont, en föreställning där lyrik blandas med musik, dans, sagor, bildkonst och sångnummer. Medverkar gör bland andra; Sara Edwardsson (SVT:s Supersnällasilversara) som Storasyster Stormhatt, Siri Grive som Lillasyster Stormhatt, Dogge Doggelito som Lovebird Doggelito, Jessica Pellegrini som Mamma Stormhatt, Figge Norling som Skatmaffiabossen och Olyckskorpen m.fl., Tomas Norström som Pappa Stormhatt, Anders Lindahl (Från Bolibompa) som Snorkråkan och Kock Tupp, Louise Lindfors som Voodoo-sparven och Panelhönan och Nicolai Dunger som Sångfågeln. Orkestern består av Jonatan Guzman på piano och Patric Thorman på bas.
Tid: 15–16 oktober (två föreställningar per dag, 13.00 och 15.00)
Läs mer här
I helgen var jag och hälsade på en vän som sedan några år bor i Paris, där han jobbar som … han jobbar med … eh? Han forskar på något inom kärnfysik i alla fall.
Jag brukar kalla honom för ”Vetenskapsmannen”, inte bara för att jag inte riktigt förstår vad han gör. Utan även för att jag tycker det låter som en karaktär, en skurk, tagen ur ett Tintin album.
Hans flickvän, även hon forskare, är från Italien. Hon håller på att lära sig lite svenska och jag passade nyfiket på att titta lite i hennes lärobok. Jag har själv läst både engelska och tyska i skolan och kände igen manéret i böckerna från den tiden. Jag kommer ihåg vilken vånda jag hade när jag skulle lära mig uttal och all grammatik. Men det var en stor skillnad den här gången - det här var svenska, så det såg lätt ut!
Det är lite fascinerande det här med språk, något som kommer så lätt för någon är rena grekiskan för nån annan. Och det blir svårare och svårare att lära desto äldre man blir. Se på ett litet barn som snappar upp ord överallt. Visst, kanske inte helt korrekt första gången, men efter ganska kort tid sitter uttalet där.
Runt omkring mig, på alla kaféer och museum, i varje gathörn när jag under helgen strövade omkring i Paris dök de upp, de franska barnen … som pratar den rotvälska som kallas franska, och helt flytande! I ett försöka att snegla lite nonchalant och oberört, stirrar jag antagligen istället som ett fån, och jag avundas dem. Jag avundas dem och alla andra som får lära sig flera språk när det är små.
Det var sjätte gången jag var i Paris och jag har faktiskt lärt mig lite franska på äldre dar. Kanske är jag ute och cyklar med det grammatiska och jag vet inte hur man stavar. Men efter lång tids övning har jag lärt mig en fras med ett riktigt skapligt franskt uttal.
-Pour moi le français cést comme finlandaise, je ne comprends rien
-För mig är franska som finska, jag förstår ingenting …
Illustratören och barnboksförfattaren Ulf Löfgren avled på måndagen, tre dagar före sin 80-årsdag, efter en längre tids sjukdom. 
Han var en av vår tids främsta barnboksillustratörer och skapade en imponerande lång rad böcker. I över 45 år berikade Ulf Löfgren barnbokssverige med titlar som Det underbara trädet, Patriks snabbverkstad, Sagan om de två trollstavarna och böckerna om Ludde och Albin – hans mest älskade barnboksfigurer. Han skapade också bilderna till de klassiska tv-programmen om Pellepennan och Suddagumman, och förutom sina egna böcker illustrerade han ofta andras verk – t.ex. H.C. Andersens sagor. På 1990-talet illustrerade Ulf Löfgren den första helsvenska barnbibeln, Bibel för barn, ett omfattande arbete som tog över tre år.
Visst har ni sett den här bilden som cirkulerar på nätet på ett kassettband och en penna? Det är ju givetvis spännande med nytt men även lite trist at
t vissa saker kommer att försvinna med tiden, det är lite som bugg. Ni vet när man räknade värdet på saker i tuggummit bugg. Om man hade en tia, helt galet, det var ju TJUGO bugg. Jösses vad rik man var. I bokvärlden känns det som att det mesta går igen, favoriterna man hade som barn kommer på nytt och de böcker jag läste som barn är precis lika bra idag. Kommer ni ihåg Historien om någon eller Pricken? tidlösa klassiker.
Vilka är era nostalgifavoriter?
Du bläddrar just nu i bloggarkivet på Bloggen - Barnens Bokklubb för oktober, 2011.