Vem-böckerna kom till när min yngste, min son Gustav var ett år. Han skulle snart börja dagis, jag hade väl ett behov av att bearbeta att min unge skulle ut i världen, få klossar i huvudet och skrapsår på knäna utan att jag fanns där hela tiden. Vem är arg? och Vems byxor? är skrivna och ritade i ett snabbt tempo på köksbordet, när Gurra vandes in på dagis och man skulle gå hem i ett par timmar och hålla sig ur sikte.

Efter dessa två böcker har jag skrivit två böcker om året i Vem-serien, alla med fokus på det lilla barnet. De senaste två tre åren har jag fått återvända till barnens förskola (tack för det fröken Kajsa & Co!) för att inte tappa greppet om min målgrupp. Gustav når mig snart till axlarna, har för länge sedan slutat äta sand och komma hem med bitmärken. Med tre egna barn, tre systerbarn och en väldig massa andra ungar i mitt liv, har jag ständigt en källa att ösa ur men man glömmer snabbt. Så att få sitta med på fruktstunden, hänga i sandlådan på dagisgården ett par timmar då och då, har hjälpt mig hitta tillbaka, minnas vad som är viktigt i livet när man är sådär en två, tre, fyra år.

Noréndramer för de yngsta har de kallats i en recension, den formuleringen har fastnat i mig- jag tycker att den stämmer. Förutom Vems byxor? (som ju kom till innan jag ens visste att detta skulle bli en serie) tar alla böcker upp stora känslor och mellanmänskliga relationer. Min ambition med böckerna/ filmerna är att skriva och berätta för de riktigt små- utan att sockra på moset. Det finns ingen anledning att censurera eller försköna tillvaron bara för att man vänder sig till en ung publik.
Jag tycker att man lämnar de små barnen i sticket när man målar upp en allt för svartvit bild av livet – vad ska man då göra av sina egna grumligare känslor som avundsjuka, habegär, missunnsamhet- eller bara en plötslig lust att bita någon lite för hårt för att se vad som händer… Det kan stå mig upp i halsen, alla dessa huvudpersoner som bara är GODA, oftast lite lätt offerbetonade – och deras fiender, endimensionella ”elakingar” utan andra egenskaper än just ”dumhet.

I Vem-världen turas de fem små kompisarna om att vara generösa, inbjudande, konstruktiva och exkluderande, egoistiska och retsamma. Det går däremot alltid bra på slutet, det är den vuxnes (mitt i detta fall) ansvar att sy ihop påsen, se till att allt faller på plats, att ingen lämnas utanför på slutet.

I arbetet med att filmatisera böckerna fick vi leta ett tag för att hitta rätt ton i tilltalet. Den bitvis hårda dialogen figurerna emellan blev mycket hård när den lades i en skådespelares mun. Till sist valde vi Gunnar Bolin, Radiojournalist med en mjuk, varm och lite torr ton. Han fick axla rollen som ”instant” förälder, nu när de små skulle ta till sig dessa berättelser utan en vuxen bredvid sig. Samtliga figurer har fått sina röster av Jessica Laurén, regissör till filmerna. Jag är fantastiskt nöjd med dessa ljud- så fort jag fick höra henne mumla i mikrofonen visste jag- det är ju så dom låter!

Animatörerna har gjort ett fantastiskt jobb med att överföra dessa skeva små känslopaket till rörlig film, det har varit hur mycket jobb som helst för oss alla som varit inblandade. Jag är fantastiskt nöjd med resultatet, hoppas nu att ni andra också får ut något av att se dessa små filmer om stora känslor!

//Stina Wirsén

Under Bokmässan i Göteborg fick Åsa Anderberg Strollo Svenska Deckarakademins pris Spårhunden för sin ungdomsroman Hoppas. Ur juryns motivering: ”en annorlunda och gripande berättelse om att vara på väg in i vuxenlivet.”

Svenska Deckarakademin delar varje år ut Spårhunden för berömlig  gärning inom barn- och ungdomsgenren. Nominerade 2011 var även Mats Berggren med Språkresan (Alfabeta) och Peter Lidbeck med Den sorgsne veterinären (Rabén & Sjögren).

Köp boken>>

Se bokvideon:

Åsa Anderberg Strollo är född 1973 i Bjärred utanför Lund och bor idag på Södermalm i Stockholm tillsammans med man och barn. Hon skriver manus för film och tv, krönikor och noveller för tidningar och har tidigare utkommit med Blod (Alfabeta, 2009) samt debuten Bryta om (Alfabeta, 2007) som nominerades till både Augustpriset och Slangbellan, och vann Stora Läsarpriset. Åsa Anderberg Strollo är författare och dramatiker men har också undervisat i serieteckning, jobbat på reklambyrå, sålt färg, kört svarttaxi och bundit gravkransar.