Ja, det är både tråkigt och sorgligt att behöva sluta här. Det har varit två fantastiska veckor som bara flugit förbi. Jag kan stolt meddela att jag har förvandlats till en bokmal och det enda jag gör när jag kommer hem är att läsa. Kanske är det för att jag fått så bra böcker! Jag har fått vara med och skriva i både Barnposten och Läseposten och det ska bli väldigt kul att se det slutgiltiga resultatet. Det var intressant att se hur man ritar en tidning.

Barnens Bokklubb använder en speciell mall på tidningens sidor, där de sedan skriver in vad och vilka böcker som ska vara med på varje sida. Bland annat skrev jag om texter till gamla böcker och så läste jag manus, som jag sedan fick berätta om och recensera på veckans redaktionsmöte. Där bestämmer man vilka böcker som får vara med i tidningen. På onsdagen förra veckan var jag, Annika, Jessica och Ylva på Barnboksinstitutet där vi fick lära oss om vad som ligger bakom det som skrivs i barnlitteraturen. Efter det började jag skriva om mina bästa bok minnen. Jag skrev om barnböckerna av Elsa Beskow, Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Sedan skrev jag också om En ö i havet- böckerna och varför de var så spännande. Slutligen berättade jag varför jag är en sådan Harry Potter nörd. Den texten är jag absolut mest nöjd med, eftersom vartenda ord kom rakt ur hjärtat.

Det var coolt att få besöka Palatset på Riddarholmen. Dit kommer ju Barnens Bokklubb flytta i höst. Man var tvungen att sätta på sig arbetskläder för att gå in där. Oj, vad vi skrattade när vi satte på oss de blåa hjälmarna, gula västarna och de kolossala skorna!

Igår var vi på Van der Nootska palatset på en barnboksfrukost, ordnad av B Wahlströms. Författarna Tony Manieri och Holly Black berättade om sina nya böcker. Jag kände mig otroligt lyckligt lottad när jag fick Holly Blacks signering i hennes nya bok Den vita katten. Hon är ju väldigt känd från hennes tidigare böcker om Spiderwick. Det var en stor ära att få träffa henne personligen och jag lämnade Södermalm väldigt glad och exalterad.

Idag är det min sista dag och jag vill tacka alla på redaktionen för att ni låtit mig delta i er verksamhet. Det har varit väldigt lätt att komma in i ert gäng och jättekul att få se så mycket nytt. Tack för alla böcker och tack Annika och Jessica, som har varit huvudansvariga för mig! Ni har konstant hållit mig sysselsatt och jag är evigt tacksam för det. Det har varit två jätteroliga veckor och jag hoppas att jag snart får komma och hälsa på i era nya lokaler på Riddarholmen! Jag har fått lära mig så oerhört mycket nytt! Jag kommer sakna allt och alla här!

Många varma hälsningar från en väldigt nöjd prao-Hedda!

Jag har faktiskt inget direkt emot graffiti. Tvärtom kan jag tycka att det rätt härligt. Det är något befriande med idén om staden som allas ritpapper. En plats för den konst som inte slipper in i finrummet men som berör många av oss ändå. Bra graffiti är för mig lika fascinerande som annan bra bildkonst. Och i ärlighetens namn, hur roligt är egentligen ett elskåp, en viadukt eller en betongväg i sig självt? Nej, jag gillar gatukonst. Den gör mig glad.

Men samtidigt förstår jag förstås att alla inte tycker som jag. Och staden är ju faktiskt allas, då måste alla få vara med och tycka. Och jag gillar ju verkligen inte all graffiti. Jag har ingen förståelse för onödiga, fula taggar eller människor som klottrar ner fina gamla byggnader eller vackert målade hus. Det finns helt enkelt en väldig massa ”men”.

Men det finns en typ av graffiti som jag verkligen inte förstår hur man kan motsätta sig:

Knitting graffiti. Eller yarn bombing, eller guerilla knitting, som det också kallas. Kanske har ni sett det; en lycktstolpe som har fått en halsduk, en parkbänk i stickad pyjamas… Kanske en naken staty som plötsligt fått benvärmare och bikini!

Det började i Texas för några år sedan. Några kompisar ville göra någonting för att få staden att kännas mindre hård och mer inbjudande. Nu har det blivit en hel folkrörelse av människor som använder sina överblivna garnrester för att piffa, mjuka och muntra upp våra annars så sterila betongstäder. Och jag tycker att det är helt underbart!  Kreativt, humoristiskt och färgsprakande! Vem kan låta bli att le? Kanske kan några bitar överblivet garn göra världen till en varmare och mjukare plats. Jag hoppas det.

Jag rekommenderar ALLA att bildgoogla ”knitting graffiti”. Jag kan nästan garantera att det kommer att göra er dag lite bättre.

Ylva Fröjmark

Shaun Tan var 2011 års Almapristagare och nu är han på besök i Sverige. I dag är han på Skansen och föreläser senare på Kulturhuset. Nästa tisdag mottar han priset på Konserthuset av kronprinsessan Victoria. Tidigare i år fick han även Peter Pan-prsiet för bästa översatta barn- och ungdomsbok 2010. För närvarande finns det bara en av hans böcker på svenska – Ankomsten. Läs mer på alma.se.

Många av mina finaste barndomsminnen är sammankopplade med böcker. Jag minns att jag och min mamma åkte buss ner till stan och hon köpte ett helt gäng med Totte-böcker till mig. Sommaren när jag var tio år läste jag Borta med vinden. Det tog lååång tid och i slutändan tror jag inte att jag fattade så mycket. Men det öppnade en helt ny värld för mig – en värld fylld av böcker som Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien, Unga kvinnor och senare Jane Austens alla böcker m.fl. Jag gillar klassiker. Sen hade jag en intensiv Maria Gripe-period. När jag var tretton upptäckte jag Narnia och läste alla i ett svep. Efter det föll jag in i kärleksböckernas värld och där befann jag mig under flera år. Konstigt nog minns jag inte en enda av kärleksböckerna. Men de andra kommer jag bära med mig hela livet.