Jag heter Jo Salmson – fast bara när jag skriver. Min första bok kom ut 2007, och det har hunnit bli tre serier: Almandrarnas återkomst, Drakriddare och nu Häxfolket.
När jag inte skriver själv arbetar jag med andra författares texter. Jag jobbar på ett nystartat förlag som heter Mix. Där ska vi ge ut böcker för de som är mellan 18 och 28.
Mina egna böcker vänder sig till lite yngre läsare – men de är inte barnsliga. Faktum är att jag först hade tänkt att berättelsen i Drakriddare skulle bli en bok för vuxna. Men sedan började jag fundera. Kanske att jag ändå kunde skriva samma historia lite kortare? Jag provade, och det gick!
Fantasy är ju en sorts böcker som man lika gärna kan läsa när man är 7 år som när man är 50! Huvudsaken är att man gillar äventyr, och spännande världar som inte är riktigt likadana som vår egen.
Det som är speciellt med fantasy är att det finns någonting magiskt i böckerna. Ända sedan jag var liten, och min mamma läste Bilbo och Narnia-böckerna högt för mig och mina syskon, har jag älskat sådana böcker. Och nu skriver jag fantasy själv!
Ibland får jag frågan ifall jag kommer att skriva något annat. Ja, det kommer jag. En faktabok om rymden kommer ut redan till hösten.
En annan fråga jag ofta får är hur jag kan hitta på allt som står i böckerna.
Hm … jag tror att det är för att jag har tränat min fantasi. Dels har jag läst väldigt mycket, och spelat en massa dataspel, dels gillar jag att sitta och tänka.
Alla människor har fantasi, du också! De drömmar som du drömmer om nätterna är fulla av otroliga äventyr och konstiga saker – och allt kommer ur din egen hjärna. (Alla människor drömmer. Somliga har lite svårare att komma ihåg sina drömmar bara, men det är en annan sak som man kan träna upp.)
Den nya serien Häxfolket kom jag på en dag när jag var på väg hem från jobbet – jag tänker så bra medan jag går. Plötsligt dök det upp en bild i mitt huvud. Jag kunde se tre barn som satt på en mörk plats, fast då visste jag inte riktigt var, och jag visste inte om barnen var pojkar eller flickor.  Men jag kunde liksom höra vad de sa till varandra, och det är det som står i De stulna barnen, i kapitel 6.
Jag vill inte avslöja vad de pratade om, men när du läser boken kan du hålla i minnet att det var precis där som hela historien började inne i mitt huvud!
Sedan den promenaden har jag ägnat massor av tid åt att fantisera ihop hela historien. Just nu skriver jag på den fjärde och sista delen. Och jag kan avslöja att jag inte riktigt, riktigt bestämt mig för hur allt kommer att sluta ännu …