För mig som har läst klubbtidningarna så länge jag kan minnas känns det inte så lite konstigt att plötsligt få vara på redaktionen, där allt faktiskt händer! Konstigt men spännande – och så himla roligt! Jag önskar att alla läsare kunde komma hit och se hur de jobbar. (De är faktiskt himla charmiga allihop.)

När man har boknördar till föräldrar, som jag har, kommer läsningen liksom med på köpet redan från början. Så kanske är det inte så konstigt att jag också växte upp till boknörd. Just nu studerar jag litteraturvetenskap på Uppsala Universitetet. Det bästa med det är att hela ens vardag blir proppfull av böcker. Det jobbiga är att man aldrig får bestämma själv vad man vill läsa. Å andra sidan har det visat sig att man lär sig en hel del på att läsa just de där böckerna man aldrig hade plockat upp frivilligt. Och det är inte klokt vad man får känna sig allmänbildad när man kan referera till gamla dammiga romaner från 1700-talet!

Hemma i Uppsala bor jag faktiskt i radhus. Vuxet värre. Lite mindre vuxet är det kanske att vi är fem kompisar, en bäbis och fyra hundar som bor där tillsammans. Och den finaste hunden är min egen. Hon heter Kilroj och är en liten kinesisk nakenhund. På vintern är hon ljust rosa som en liten gris men nu när värmen äntligen kommit har hon blivit alldeles mörk i hyn av solbränna.

Alla uppmärksamma läsare har säkert redan listat ut att hon är döpt efter Simones hund i den fantastiska boken Dårfinkar & dönickar av Ulf Stark. Ni som inte redan läst den bör göra det ögonblickligen, och sedan ska ni se filmatiseringen för den är precis lika bra. Jag tycker fortfarande att Simone och Isak är galet coola.

Andra böcker jag gärna läser om och om och om igen är:

Jag saknar dig jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth

Sång till en fjäril av Maria Küchen

Kort kjol av Christina Wahldén

Mrs Dalloway av Virginia Wolf

Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

Och så förstås Tove Jansons underbara bilderböcker som är så vackert melankoliska att jag fortfarande får rysningar längst ryggraden när jag läser dem. Precis som alla andra hennes böcker och illustrationer. Tänk att kunna teckna så!

Lätt hänt att börja babbla när man pratar om favoritböcker. Nu får jag ge mig.

Vi hörs nog snart igen. Ska vara här i TIO HELA VECKOR. Nämligen.

Ylva

Mats Strandberg: Mitt bästa läsminne
Jag hade inte särskilt många vänner när jag var liten, och jag och mina föräldrar bodde en bit utanför den lilla stan där jag växte upp. Det fanns inga i min ålder i grannskapet. Jag höll inte på med nån sport, jag hade ingen hobby, inte ens en blockflöjt. Så böckerna och alla deras karaktärer blev mina vänner. Jag läste njutningsfullt, långa stunder i sträck, alldeles för sent in på nätterna. De blev mina låtsaskompisar. Jag hittade på nya äventyr åt dem, som utspelade sig efter bokens sista sida.

Som tur är hade jag föräldrar som uppmuntrade min läsning. De lät mig köpa hur många böcker jag ville – ett par gånger åkte vi till och med till bokmässan i Göteborg för min skull. De ansåg att om andra föräldrar skjutsade till fotbollsträningar och skidskolor flera dagar i veckan, och la ut pengar på sportutrustning åt sina kids, så skulle jag istället få läsa hur mycket jag ville.
Och för det kommer jag alltid, alltid att vara tacksam.

//Mats

Sara Bergmark – Elfgren:  Mitt bästa läsminne
En sak som jag verkligen saknar från skoltiden är de långa sommarloven. De vuxna tyckte att man helst skulle vara ute i solen, men jag trivdes bäst inomhus eller i skuggan med en bok. Ett särskilt starkt minne är sommaren då jag var tio år och jag hade fått låna Ursula K. Le Guins Övärlden-trilogi av en kompis storebror. Jag började läsa och blev helt uppslukad av den unge trollkarlen Sparvhöks äventyr. Böckerna påverkade mig enormt mycket och när fjärde delen Tehanu kom ut på svenska ett år senare, köpte jag den genast och slukade den.

När jag läste en kurs på universitetet ingick Övärlden-böckerna i kurslitteraturen och jag läste om dem. Det var inte alls samma upplevelse. Magin jag kände som tioåring fanns inte kvar. Däremot började jag läsa Ursula K. Le Guins science fiction-böcker, som jag hade försökt mig på som yngre och inte kommit in i alls. Nu tyckte jag plötsligt att de var fantastiska.

Så är det med böcker. Vissa älskar man under en period, men bara några år senare känns de som främlingar. Andra förstår man sig inte alls på vid första mötet, men ett år senare kan de kännas helt rätt. Boken som jag gillar nu kanske inte alls kommer att beröra mig om tio år – eller så kanske kärleken består. För det finns ju även böcker som blir vänner för livet.

Visst kan det vara tråkigt att läsa om en bok och bli besviken. Men även om jag inte var så förtjust i Övärlden-böckerna när jag läste om dem som tjugotreåring, så kommer jag ju alltid att minnas hur det kändes att läsa dem som tioåring, uppkrupen i en fåtölj medan sommaren pågick utanför fönstret.

//Sara