Lucia firas 13 december och är en ganska unikt svensk företeelse, som spritt sig från Västergötland till hela Sverige och under 1900-talet också till Åland. Skansen tog upp traditionen 1893 i Bollnässtugan, då mest som en gammal tradition värd att bevara. Det moderna luciafirandet startade när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade det första offentliga Luciatåget. Seden fick därefter snabbt efterföljare över hela landet.
Namnet Lucia kommer av det latinska ordet Lüx, som betyder ljus som strålar ut från en ljuskälla. Enligt folktron var det en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse. Man trodde också att djuren kunde tala under lucianatten.
Ett ord som i folkfantasin fått anknytning till lucia, är lus. Man trodde nämligen att lussekärringen skulle komma och strö ut löss tidigt på morgonen. Därför var det viktigt att stiga upp så tidigt som möjligt.
Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska länderna som kan kopplas till ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet. På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en ”flygande åsna” som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.
I dagens lucka i julkalendern får du tips på hur du kan göra fina ljuslyktor att lysa upp lucianatten med!

Tove Janssons klassiska bok Hur gick det sen? har blivit utställning! Den beskrivs som en ”fantasieggande tredimensionell resa för alla åldrar” och finns snart att se på Rum för barn på Kulturhuset i Stockholm.



Thomas och Anna-Clara Tidholms senaste bok En som du inte känner är en sådan bok. Det är en fin bilderbok, i dova pastellfärger som känns väldigt ”Tidholmsk”. Om du till exempel har läst Resan till Ugri La Brek, Kaspers alla dagar eller böckerna om Ture så förstår du ungefär vad jag menar. Den här boken handlar om två barn som möts av en slump. Flickan presenterar sig som En Som Du Inte Känner, och bokens jag kallar sig för Ingenting. Trots att de inte känner varandra lockas de att fortsätta leka. De beger sig in i skogen, ner till havet, och omväxlande skiner solen och det regnar. Slutligen presenterar de sig för varandra, men det sker inte förrän de har utstått en del umbäranden och blivit vänner på riktigt. Det här är en fantasifull och underfundig bok som utmanar läsaren. Den här boken behöver tid, tid att titta på de vackra bilderna och läsa det poetiska språket länge.
I går fick vi besök av någon alldeles speciell – nämligen författaren Martin Widmark. Det är en av de fina sakerna med att jobba på bokklubb. Man får inte bara läsa en massa bra böcker utan dessutom träffa författarna bakom dem. Martin hade med sig en bunt av sina böcker, berättade en hel massa och så fick vi ställa alla våra frågor.