Nuförtiden kommer det ut en jämn ström bokserier. Det fanns visserligen en hel del serier när jag var barn (Kitty, Fem-böckerna, Det lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla, med flera), men inte på långa vägar så många som idag. Numera görs det dessutom serier på i stort sett alla genrer: bilderböcker, kapitelböcker, dagböcker, deckare, fantasy … det enda man kanske inte gör serier av är möjligen kärleksromaner … Det är nog inbyggt i själva ämnet: pojke och flicka möts (eller pojke-pojke, flicka-flicka), blir kära, förvecklingar uppstår – gärna kryddade med en dos blygsel och ett stänk svartsjuka. Men till sist får de naturligtvis varandra och så ”levde de lyckliga i alla sina dagar”. Om boken slutar så så finns det inte så mycket mer att orda om. Lycka är nästan omöjligt att skriva om, det blir oftast bara patetiskt och tramsigt.

Men oj då. Jag glömde visst Twilight! Det är ju en serie om kärlek. Kanske är den undantaget som bekräftar regeln? Kan det bero på vampyrtemat? Eller finns det fler serier om kärlek?

Hursomhelst. Mina favoritbokserier är Sagan om Ringen, Den mörka materian, Sagan om klanen Otori och Millennium-trilogin.

Vilka är dina?

Igår var jag och lyssnade på ett föredrag med fem av våra största dagstidningars kulturchefer; SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och TT-spektra (ja, det är ju ingen tidning förstås). Kvällens ämne handlade dels om varför barnlitteraturen är så styvmoderligt behandlad i media (läs ointressant) och dels vilka krav tidningarnas redaktörer ställer på sina recensenter vad det gäller estetik, berättarteknik, språk, samspel bild/text, bildteknik etc.

Hörsalen på SBI (Svenska Barnboksinstitutet) var knökfull. Ungefär en halvtimme för sent kom äntligen dessa hett eftertraktade föreläsare. Men – sen följde två timmars ganska lam och föga ny diskussion. Publiken ifrågasatte både den ringa mängd barn- och ungdomsböcker som recenseras i pressen och urvalet, vilket var helt relevanta frågor iofs. Sedan fortsatte diskussionen om kritikerna skriver annorlunda om barnlitteratur jämfört med vuxenlitteraturen? Och självklart är det så! Ingen har väl någonsin läst en recension av en vuxenbok där det t.ex. står: ”Den här boken passar särskilt bra till 35-åriga män som gillar motorcyklar” eller ”Den här romanen kan med fördel läsas av 52-åriga hemmafruar som gillar ryschpysch!”

Tyvärr tog debatten lite formen av gnäll och försvar. Många av virtuoserna i barnboksbranschen var upprörda över att barn- och ungdomslitteraturen får för lite plats i media och medierna gick förstås till försvar. Lite spännande var frågan varför vi vuxna får läsa om allt mellan himmel och jord, medan mycket som skrivs för barn är tillrättalagt. Är det i uppfostringssyfte? Frågan om varför det inte finns nakna barn i bilderböckerna längre (på 60- och 70-talet fanns det både här och där) är självklart också värd att fundera över. Är det ett uttryck för dagens nymoralism?

Det hade också kunnat bli en intressant diskussion på frågan om förlagen censurerar författarna (apropå artikeln i tidningen Vi läser skriven av Pia Huss) – men tiden var för knapp. Tyvärr.

Slutledning: Lite skumvirvlar på en välanpassad yta. Men ett lovvärt försök av SBI att få igång en intressant diskussion. På den igen!