Första gången jag läste Sagan om ringen var i början av 70-talet. Jag älskade den omedelbart bums. Jag har alltid älskar sagor av alla de slag – folksagor, konstsagor, fabler, skrönor, berättelser – skrivna eller muntliga. Det började med Prinsessan på glasberget som pappa berättade för mig när jag var liten, och sen har det fortsatt.

Andra gången jag läste Sagan om ringen hade trilogin fått en väldig hausse – det var sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal. Jag läste böckerna högt för min dåvarande käresta. Det var uppskattat av honom och härligt för mig att läsa böckerna högt – jag fick höra dem och fick också ett nytt förhållande till figurerna i böckerna. De blev mina nära och kära vänner.

Tredje gången plöjde jag dem i pocketform på en strand i Grekland i början av 2000-talet. Den omläsningen gick ganska smärtfritt förbi.

Nu lyssnar jag på den nya, fullkomligt briljanta översättningarna av Erik Anderssons sakprosa och Lotta Olssons välklingande verser. It’s pure magic! Jag hör böckerna som om det vore första gången! Så fantastiska och nyskapande som i den här översättningen har de inte varit förut och uppläsaren Jan Waldekranz läser med bra röst. Åke Ohlmarks gamla översättning måste begravas djupt.

Läs den ALDRIG i den gamla översättningen!