Jag vet att jag är sent ute. Pija Lindenbaums sommarprogram sändes den 29 juli, men jag har inte hunnit lyssna förrän idag. Och om du också har glömt bort, inte hunnit, eller tänkt låta bli, så tänk om. Det var ett bra sommarprat. Ett intressant, äkta och tänkvärt sommarprat.
Särskilt stannar en mening kvar hos mig.
”Vem har talat om för dig vem du är?”
Pija berättar om en fröken som mitt under lektionen tog saxen från katedern och klippte av Pijas långa hår. ”Du passar verkligen inte i långt hår Pija”, sa lärarinnan.
Två år senare skäller en annan lärare ut Pija inför hela klassen. Pija har hållit i roliga timmen, alldeles själv för första gången. Hon har gjort en frågesport och delat ut pris till vinnaren. Men fröken blir arg för att inte alla barn i klassen får pris. ”Du har inget hjärta”, säger läraren till Pija.
”Jag var en ful unge utan hjärta”, säger Pija. Och frågar radiolyssnarna ”Vem har talat om för dig vem du är?”.
Jag vet precis vilka som format vem jag är. De är såklart många, men några händelser minns man mer än andra. En lärare på högstadiet sa att jag minsann var alldeles för blyg för att bli journalist. ”Det blir du aldrig”, sa hon. Tji fick hon, det blev jag visst. Men jag kämpar fortfarande med blyghet. Jag kan ju ingenting, jag som är så blyg.
En annan är min pappa, som utan att mena illa, utbrast ”du är ju förvånansvärt oallmänbildad” när vi spelade sällskapsspel en julafton för många år sedan. Aj. Det sved och gör fortfarande lite, lite ont. Men han hade ju rätt. Jag kan ju ingenting, jag som är så oallmänbildad.
Eller.
Vem har talat om för dig vem du är?
För mig var det en lärare, en gammal man i sextioårsåldern. Han var öppen och rak med åsikten om att flickor inte var lika mycket värda som pojkar. Jag var duktig i skolan och räckte upp handen tyst och snällt hela tiden, men så fort en pojke också kunde svaret fick han frågan. En gång efter ett prov som jag fått alla rätt på sa läraren: det är synd att man slösat bort ett sådant läshuvud på en flicka. Dig blir det ju ingenting av.
Jag säger som du: tji fick han!
Många korkade lärare har sabbat alldeles för många barns självförtroende! Jag hade tur – när jag gick i nian blev jag så pass uppmuntrad av min svenskafröken över mina uppsatser, att det var det som fick mig att så småningom våga satsa på skrivandet! Tack Ingrid (eller möjligen Inger) Belaiev!
Ja, jag som känner dig vet att du kan massor och att det inte stämmer alls. Själv fick jag alltid höra att jag var så förnuftig och klok av min mamma, och nog blev jag rätt förnuftig och klok men ibland kan jag längta efter att vara både oklok och oförnuftig. Men att vara lekfull och känslomässig kan vara svårt när man blir vuxen alltför tidigt…