Då och då intervjuar jag olika människor, det ingår i mitt jobb som redaktör. Ibland intervjuar jag medlemmar, ibland barn eller ungdomar och då och då författare och illustratörer. Det är inte alltid jag har tid att stämma träff och prata med folk och ofta bor de i en annan del av landet, så det blir geografiskt krångligt att ses. Därför sker de flesta intervjuer via telefon eller mejl. Och det går för det mesta alldeles utmärkt. Men ibland går det helt åt pipsvängen!

Häromsistens skulle jag prata med två svenska barnboksmakare som hade gjort en väldigt fin bok ihop. Jag sammanställde några frågor och skickade iväg dem via mejl. Först fick jag inget svar. Till sist fick jag ett halvdant svar från den ena, och ett handskrivet brev från den andra. Och tänka sig – brevet besvarade inte en enda av mina frågor!

I det läget gäller det att hitta på något annat snabbt som ögat, det fick helt enkelt bli en text om mitt sätt att se på deras gemensamma bok. Man kan faktiskt få panik för mindre när man jobbar under extrem tidspress som vi oftast gör …