Sitter precis och sammanställer en sida i ett kommande nummer av Läseposten som har titeln ”Författarnas bästa boktips” (där några författare fått välja ut några favoriter i bokdjungeln som de gärna vill tipsa om) och tänker på det här med boktips. Alltså, visst älskar man boktips väldigt mycket, hörni?

Jag gör det i alla fall.

Speciellt när jag får ge boktips själv. Och ännu mer speciellt när någon ger mig en riktigt specifik boktipsaruppgift som jag får sätta tänderna i. Typ: ”Jag skulle vilja läsa en bok om en enbent, dyslektisk, cool kille i nioårsåldern som bor på en farm i Australien och gillar att samla på frimärken och titta på svart-vita stumfilmer. Vilken bok ska jag ta då?” Eller ”Jag vill läsa en hästbok men det ska inte vara en tjej i huvudrollen och hon ska inte få hästen på slutet och det ska gärna vara hårdrock inblandat på ett hörn också. Och kanske kan den utspela sig i Afrika?” Jag får en kick av sådant. Just i de här fallen skulle jag visserligen inte bara få en kick, utan också grått hår och djupa rynkor i pannan, men ni fattar grejen. Det är ju så fantastiskt fint när man träffar rätt! Och tipsar om en bok som passar läsaren perfekt.

Min bästa boktipskick genom tiderna var när jag skickade en bok till min pappa med en lapp där det stod:”Pappa! Jag har aldrig tjatat på dig om att du ska läsa böcker, för jag vet att du inte gillar det riktigt, men den här! Den här! Läs den bara, okej? Du kommer tacka mig sedan.” Tre dagar senare ringde min pappa och grät i telefonen. Han älskade boken mer än han älskat någon bok innan. (Det var förresten Italienaren, av Sven Olov Karlsson. Läs den. Förtvivlat bra!) Jag blev så boktipsnöjd av pappas reaktion att jag inte återhämtat mig än, fast det är flera år sedan.

Har du någon lyckad boktipsberättelse att dela med dig av? Eller någon mindre lyckad? Gör det gärna! Jag vill verkligen veta. Det ingår nämligen också i min boktips-kärlek, att få höra andra berätta om hur böcker de tipsat om hittat fram till exakt rätt läsare.