Allt som oftast kommer diskussionen kring vad som är pojk- respektive flickböcker upp. Jag tillhör de som inte vill göra den uppdelningen, men jag är samtidigt väl medveten om att det är väldigt många andra som gör det. I veckan pratade jag med två 14-åriga pojkar som menade att killar gillar fantasy och spänning, böcker där det händer saker. Deras uppfattning stod klar. I böcker som handlar om kärlek och relationer händer det inte så mycket. De är inte så spännande. Det var mest tjejer som gillade sådana böcker.  När jag frågade varför de trodde det är så, visste de inte riktigt. ”Det kanske är instinkt”, var ett förslag.

Kanske är det så. Eller kanske är det gamla inlärda mönster och det faktum att i vårt samhälle räknas ”känslorna” till den kvinnliga sfären. En kollega till mig med två tonårssöner tyckte att de absolut borde läsa Michelle Magorians ”En liten kärlekssång” –  en dramatisk berättelse om en 17-årig flickas upplevelser under andra världskriget – men  hon förstod att hon aldrig skulle få dem att läsa en bok med den titeln. Vad göra? Jo, hon tejpade fast ett skyddsomslag runt boken och rev ut försättsbladet. Och hennes söner läste. Och de gillade. De sa till och med att det var en av de bästa böcker de läst.