Bland det bästa jag vet är att gå in i en bokhandel eller ett antikvariat och vända och vrida på böcker. I timmar kan jag gå runt och leta efter de allra finaste böckerna. Helst köper jag helt okända verk, med författare som jag aldrig hört talas om. Jag går helt efter omslaget. Fantiserar om vad boken handlar om. Läser knappt baksidetexten. Ibland blir jag förstås besviken, men oftast är boken lika fantastisk som sitt yttre.

För jobbets räkning läser jag ofta böcker utan omslag. Endast en stor hög med a4-ark. Ibland blir man besviken, ibland blir man glad, men man har åtminstone inga förutfattade meningar. Men så fick jag ett manus med en utskriven bild av på det tilltänkta omslaget. Okej, det är en sådan bok. Sockersöt, ytlig, amerikansk bröllopsdröm om kärlek. Jag visste precis vad det var för bok och baksidetexten bekräftade mina farhågor.

Men! Boken var riktigt bra. Den handlade ju om kärlek, om bröllop – och visst var den söt, men den var definitivt inte ytlig. Den var riktigt bra. Och nu sitter jag här och försöker skriva en text om en bok som inte alls ser ut som den är. Svårt, kan jag lova.