Igår var jag bjuden på födelsedagskalas.
Hos Mumintrollet!
Han fyller 65 i år och ville bjuda på födelsedagsfrukost ”À la muminmamman”.
Eller ja, i ärlighetens namn var det kanske inte just Mumin själv som ville bjuda (han finns liksom inte på riktigt), utan bokförlaget Alfabeta. Men trevligt var det hur som helst, för det är klart man vill fira Mumin, nu när han fyller jubileum!

På plats på kalaset fanns Tove Janssons brorsdotter Sophia Jansson, och hon berättade en hel massa spännande saker om sin fasters konstnärsliv. Visste ni att hon studerat på Konstfack i Stockholm, till exempel? Och att hon vid åttio års ålder blivit så trött på att alla ”tjatade” om Mumintrollen med henne hela tiden att hon bad att folk skulle sluta höra av sig med förfrågningar om intervjuer och sådant där? Jag visste inte (har ganska stora Tove Jansson-luckor, insåg jag ju längre jag lyssnade) och sörplade gladeligen i mig varenda litet ord hon sa.

Under hela året firas Mumins 65-årsdag på olika sätt. På sajten www.moomin65.com hittar du mer info om vad som händer!

I lördagens Dagens Nyheter recenserade Ulla Rhedin Per José Karléns bilderbok ”Tinkel och Tonkel i Tinkeltonkellandet”. Hon var inte särskilt imponerad av boken, men recensionen handlade egentligen inte så mycket om de grälla Tinkel och Tonkel-figurerna utan om något helt annat. Recensenten reagerar på att hon redan på försättsbladet till Per José Karléns bilderbok blir ombedd att gå in på en webbadress, för att köpa fler böcker, spel och produkter med tinkeltonkelmotiv. Därefter handlar recensionen snarare om vad som händer när barnboken inte längre är lönsam i sig, när en bok inte blir utgiven för sitt innehåll utan helt och hållet baserat på hur mycket prylar det går att sälja runt omkring.

Det är inte ovanligt att det produceras kringprodukter och extramaterial till barnböcker. På www.brokiga.se säljer Stina Wirsén påslakan, haklappar, nappar och en mängd andra produkter med sina brokiga figurer på. Och om du surfar in på www.prinsessor.nu kan du köpa handdukar, affischer och klippdockor med olika motiv av Per Gustavssons prinsessa. Men finns det (som Ulla Rhedin befarar) en fara i att våra barnboksförfattare blir mer och mer beroende av kringförsäljning? Påverkar det berättelserna?

Ni har väl inte missat att Stephenie Meyer har skrivit en ”uppföljare” på Twilight-serien? Den nya boken ska heta Bree Tanners andra liv, och den släpps den 5 juni. Det är ingen uppföljare i betydelsen ”fortsättning på historien om Bella och Edward”, men ändå, lite kan man säga att det är en uppföljare. Karaktären Bree (vampyr) har nämligen funnits med i Twilightvärlden innan, och nu har Meyer skrivit en hel bok om henne.

I alla fall: Jag har inte missat att boken kommer. Det har jag verkligen inte.

När det är så här stora titlar på gång blir allt nämligen väldigt, väldigt hemligt. Ingen får läsa boken förrän den släpps på marknaden. Ingen information får läcka ut. Ingen får tjuvkolla. Ingen får skvallra. Och dramatiken kring släppdatumet byggs upp till helt nya nivåer: EXAKT klockan 06.01 på lördagen den 5 juni ska boken släppas, och innan dess får ingen ens öppna bokkartongerna. Mycket spännande! Men också liiite svårt, när man sitter och ska skriva en presentation av boken till tidningen…

Men i alla fall!

I Läseposten 7, som kommer ut kring den 1 juni, kommer ni att kunna läsa allt jag vet om den nya Stephenie Meyerboken. Det är inte mycket. Men det är i alla fall lite!

Det är väl ändå märkligt att det ska vara så svårt att komma ihåg hur en bok slutar? Jag vet inte om det är ett Barnens Bokklubbs-syndrom eller om det är allmängiltigt.

I stort sett varje torsdag har vi redaktionsmöte här på Barnens bokklubb. Eller egentligen kanske det vore mer korrekt att kalla det läsredovisningsmöte. Det är nämligen då vi går igenom och berättar om de böcker/manus vi läst under veckan och funderar och planerar kring om, hur och när vi ska presentera dem i bokklubben.

Allt som oftast händer det att vi kan ge målande och inlevelsefulla beskrivningar av vad boken handlar om, men när vi kommer till slutet så blir det blankt i skallen. Vad hände? Hur slutade det? Okej, oftast kanske man inte vill berätta slutet men det behöver ju inte betyda att man måste glömma bort hur boken slutar.