Ibland har man lyckan att få en bok i sin hand som bara är ”wow”. Precis så kändes det när jag började läsa Karamellens ord.

”En gång fanns det en döv pojke som älskade en kamel”. Så börjar berättelsen om Kori. Det är så han heter den döva pojken. Men själv tänker han att han heter ”Läpparna runda, Munnen utdragen”, för det är så mammas läppar ser ut när hon ropar på honom. När Kori första gången träffar Karamellen [det är så han kallar sin älskade kamel] tycker han att den rör läpparna precis på samma sätt som hans mamma gör när hon talar till honom. Och det konstiga är att fast han inte kan förstå vad människorna säger, så tycker han sig förstå Karamellen.

Vänskapen mellan Kori och Karamellen är så häftig och fin att jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste. Men boken är lite sorglig också, så jag blev tvungen att gråta en skvätt. Så alltså, om du gillar böcker om stark vänskap, böcker med vackert språk och böcker som är lite sorgliga så läs Karamellens ord!