De senaste veckorna har det varit mycket diskussioner om att förlagen censurerar barnboksförfattarna. Det vill säga om de skriver svordomar, att någon röker eller dricker alkohol, eller på något annat sätt uppför sig olämpligt i barnböckernas värld. Upptakten till allt ståhej startade när några kända barnboksförfattare gick ut i media och berättade att de känner sig censurerade. Detta ledde i sin tur till en lång artikel i tidningen Vi läser, där Pia Huss intervjuade en mängd olika branschmänniskor, inklusive undertecknad. Men trots att ämnet nu, flera veckor senare, fortfarande diskuteras, så känns diskussionen ändå ganska tandlös. Inga ordentligt upprörda känslor, inga hätska utfall, inga rödmosiga ansikten i tv-rutan. Nä, bara ordnade vuxna som lägger ansiktena i djupa veck, ser aningen bekymrade ut och säger saker som:

-  På 70-talet vågade man minsann sticka ut hakan även i barnböckerna, eller:

-  Dagens föräldrar är väldigt försiktiga och vill inte gärna att barnen ska lära sig att svära.

Och så vidare, och så vidare.

Jag säger bara en sak: Tänk om Astrid Lindgren hade levt! Jag tror faktiskt att hon hade upprörts väldeliga över all nymoralism som sipprar omkring just nu. I skrivande stund tror jag faktiskt att hon vänder sig i sin grav! I Astrids böcker levs det, det dricks brännvin (kommer ni ihåg Abbes pappa?) och röks, folk dör, en del människor är goda och många är onda. Hon var inte rädd för att visa barn ALLA av livets sidor!

Jag säger bara en sak: Låt barn leva ocensurerat. Låt barn ta del av vuxenvärlden i lagom doser. Och du som är förälder, läs en Astrid Lindgren-bok för din unge, till exempel Sunnanäng. Sen kan du läsa vilken barnboksförfattare som helst!