Så säger vi lite då och då här på redaktionen när det kommer en färdig bok med posten från något av alla förlag. Jaha! Var den så liten? Så röd? Så tjock? Så rutig? Så fin?

Så blir det när man jobbar med böcker långt innan de ens är färdiga. Vi läser dem som manus, utskrivna i stora pappersbuntar, och ofta ser vi inte böckerna i färdigt skick förrän långt, långt senare. När vi redan pratat om boken, skrivit om den och gått vidare i bokdjungeln. Vi VET ju så klart oftast hur omslagen på böckerna ska se ut innan vi får dem färdiga. Men det är en sak att se en bild på ett omslag. En helt annan sak att stå med den färdiga boken i handen sedan.

Ganska nyss stod jag till exempel med ett färdigt ex av Mårten Melins Som trolleri i näven och bara: ”Jaha! Är den så… guldig! Vad fint! Det hade jag inte fattat.”

Utseende på böcker, och det här med vikten av ett bra bokomslag, kan jag prata ihjäl mig om egentligen, och det här är ju bara en liten ynka del av härligheten: Att upplevelsen av boken på en bild (i en tidning, till exempel) inte alltid stämmer överens med hur det känns att stå med den i handen sedan. För hur tydligt man än skriver i en text att OBS! BOKEN HAR GULDIGT OMSLAG! så fattar man ju ändå inte vidden av guldet förrän man har boken i handen. Och det är ju synd för oss som gör tidningar. Men roligt (förhoppningsvis) för er som får hem boken sedan, och bara: Wow! Guld! Vem kunde ana?

Har du blivit förvånad på sistone, över att en bok inte såg ut som du väntade dig när du väl fick hem den? Och i så fall: Var det en rolig överraskning eller en tråkig? Man undrar ju!