En hemlig vän är huvudbok i Läseposten 5 (9-10 år). Därför bad vi bloggaren Maria skriva en recension. Så här skrev hon efter att ha läst boken tillsammans med sina söner Isak, 6 år och Felix, 10 år:

Har precis avslutat boken ”En hemlig vän” av Katarina Genar. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det var meningen att vi skulle ha en liten mysstund tillsammans båda sönerna och jag. Vi skulle krypa upp i sängen och jag skulle läsa högt för dem båda.

Men så blev det som sagt inte riktigt. Redan en bit in i första kapitlet började det ”krypa” i yngsta sonen. Han är 6 år och gillar böcker med detaljrika, färgbilder som man kan studera länge samtidigt som man lyssnar på en spännande text. Så vi fick fortsätta läsningen utan honom.

Den äldsta sonen och jag läste vidare tillsammans. Han är 10 år och bokens innehåll är mycket mer riktat till hans ålder.

Boken var verkligen annorlunda mot de böcker som vi tidigare har läst i familjen. Sonen gillade den. Han tyckte att den innehöll mycket, både spänning och sorg. Några kapitel in i boken ville han inte sluta läsa boken och vi streckläste därför ¾ av boken. När sista sidan var avslutade frågade han direkt om det fanns en fortsättning eller om det fanns flera böcker om flickan Henrietta (huvudfiguren i boken). Det måste vara bland de bästa betyg man kan få som författare.

Själv är jag lite mer negativ till boken. Jag tycker att författaren har klämt in en för komplex historia på för få sidor. Det känns som om det finns mängder av böcker i den här boken om man gav varje berättelse i den lite mer utrymme. Nu skrapar man lite på ytan till en mängd spännande och intressanta historier utan att riktigt komma in i dem eller knyta ihop dem. Hon bygger upp en spänning i boken men låter inte läsaren få en chans att ”suga” på den. Spänningen bleknar och försvinner, sedan bygger hon upp en ny spänning istället för att hålla den först i liv genom hela boken.

Författaren använder även en vuxen ton i sitt språk och en del ord är ganska svåra om boken är avsedd för en 9-åring att själv läsa. Jag läste nu boken högt för min son och det var inga problem. Han upplevde inte boken som svår att förstå. Men när jag bad honom läsa ett av de sista kapitlen högt för mig fanns det en hel del ord som var lite kluriga att läsa och även att förstå.

Men som en högläsningsbok där det är en vuxen som läser högt för sitt barn tycker jag att den har många pluspoäng. De lite mer komplexa orden inbjuder till diskussion och texten är välformulerad och flyter bra vid högläsning.

Jag är ännu inte övertygad om att Katarina Genar blir en favorit hos mig men det ska bli spännande att läsa nästa bok av henne. För nästa bok måste vi definitivt läsa eftersom sonen tyckte den här var så spännande.

Maria (med Isak 6 år & Felix 10 år)