Ibland har man lyckan att få en bok i sin hand som bara är ”wow”. Precis så kändes det när jag började läsa Karamellens ord.

”En gång fanns det en döv pojke som älskade en kamel”. Så börjar berättelsen om Kori. Det är så han heter den döva pojken. Men själv tänker han att han heter ”Läpparna runda, Munnen utdragen”, för det är så mammas läppar ser ut när hon ropar på honom. När Kori första gången träffar Karamellen [det är så han kallar sin älskade kamel] tycker han att den rör läpparna precis på samma sätt som hans mamma gör när hon talar till honom. Och det konstiga är att fast han inte kan förstå vad människorna säger, så tycker han sig förstå Karamellen.

Vänskapen mellan Kori och Karamellen är så häftig och fin att jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste. Men boken är lite sorglig också, så jag blev tvungen att gråta en skvätt. Så alltså, om du gillar böcker om stark vänskap, böcker med vackert språk och böcker som är lite sorgliga så läs Karamellens ord!

Igår var alla vi som jobbar här på Barnens Bokklubb bjudna på bokmingel. Det var vår egen redaktör (och numera ungdomsboksförfattaren) Lisa, som firade att hennes bok Det är så logiskt alla fattar utom du äntligen är klar med fint omslag och tygkasse och allt. På kalaset trodde Lisa att hon skulle bli intervjuad om boken, men nej, vi fick istället veta hur Lisa själv var som tonåring. Inte helt olik Ester i boken visade det sig. En liten blond smålänning med förkärlek för långhåriga hårdrockare.

Och även om jag själv var (och är) brunett och skåning så kan jag också känna igen mig i Ester. Vi är många som har trånat efter långhåriga bandkillar under tonåren. Och när alla andra trender, som mode, musiksmak och coolaste prylen (från min egen supercoola freestyle till ipod nano och iphone) ändras så står musikkillarna fortfarande ohotade högst upp på popularitetsstegen. Det är märkligt, men något alldeles magiskt händer med små flickhjärtan när en kille får en mikrofon, en gitarr eller ett par trumpinnar i handen. De blir snyggare. Det tycker jag fortfarande. Sen är det ju alldeles fantastiskt att det finns fina killar som Johan (i boken) som finns där när den tuffa musikkillen tappar sin stjärnglans. Fina killar som håller i längden. Som är mer än sin gamla gitarr. Även när de blir äldre och tappar det långa håret.

En av de absolut starkaste ungdomsböckerna jag läst på sistone är den här: Skjut apelsinen. Den är skriven av Mikael Niemi, som sedan tidigare är mest känd för sin vuxenbok Populärmusik från Vittula, och jepp! Jag tycker du ska läsa den nu på direkten.

Huvudpersonen i Skjut apelsinen är en sexton-årig (namnlös) kille som känner sig grå alltigenom. Han har liksom alltid varit en mitten-person, som följt med strömmen. Gillat hiphop när alla andra gillat hiphop, hejat på samma fotbollslag som alla andra, varit medellång, medelviktig och medeltrist. Tills nu – när han bestämmer sig för att det får vara nog. Nu får det räcka med gråheten.

Det är på samma gång en galet rolig, men också väldigt skrämmande person han blir efter det beslutet, huvudpersonen. Istället för sina vanliga kläder drar han på sig en röd- och lilablommig städrock och kletar en snorkuse på kinden innan han går till skolan. Han psykar sina klasskamrater till bristningsgränsen genom att provocera dem. Och han börjar skriva rasande poesi om granater som ska slängas i korridoren, om bomber som ska sprängas. Själv tycker han att han skriver bättre än Strindberg, och tejpar upp sina dikter på skolans anslagstavla. Hans handlingar gör honom hatad av de flesta, men han blir också sedd och uppmärksammad. Och en av de som ser honom är Pålle – som är mobbad, har en hemlig bunker och en revolver med hålspetsammunition som han tänker använda när katastrofen kommer. Och katastrofen, gott folk! Den kommer. Med besked.

Inspirerad av verkliga skolskjutningar (får man väl anta) har Niemi skrivit en riktigt obehaglig, realistisk och svart ungdomsroman, som märkligt nog på samma gång lyckas vara så rolig att jag skrattar högt när jag läser den. Imponerande!

Det finns en filmsnutt om boken också, här:

”Vilken söt film” sa min kollega som inte läst boken när hon sett den. Och det är den ju faktiskt! Men låt er inte luras av det, är ni snälla. Boken är faktiskt inte det minsta söt! Och det säger jag med min mest positiva röst.

Och psst! Den här veckan gästbloggar författaren Mikael Niemi på Rabén & Sjögrens blogg. Kolla in den här!

De senaste veckorna har det varit mycket diskussioner om att förlagen censurerar barnboksförfattarna. Det vill säga om de skriver svordomar, att någon röker eller dricker alkohol, eller på något annat sätt uppför sig olämpligt i barnböckernas värld. Upptakten till allt ståhej startade när några kända barnboksförfattare gick ut i media och berättade att de känner sig censurerade. Detta ledde i sin tur till en lång artikel i tidningen Vi läser, där Pia Huss intervjuade en mängd olika branschmänniskor, inklusive undertecknad. Men trots att ämnet nu, flera veckor senare, fortfarande diskuteras, så känns diskussionen ändå ganska tandlös. Inga ordentligt upprörda känslor, inga hätska utfall, inga rödmosiga ansikten i tv-rutan. Nä, bara ordnade vuxna som lägger ansiktena i djupa veck, ser aningen bekymrade ut och säger saker som:

-  På 70-talet vågade man minsann sticka ut hakan även i barnböckerna, eller:

-  Dagens föräldrar är väldigt försiktiga och vill inte gärna att barnen ska lära sig att svära.

Och så vidare, och så vidare.

Jag säger bara en sak: Tänk om Astrid Lindgren hade levt! Jag tror faktiskt att hon hade upprörts väldeliga över all nymoralism som sipprar omkring just nu. I skrivande stund tror jag faktiskt att hon vänder sig i sin grav! I Astrids böcker levs det, det dricks brännvin (kommer ni ihåg Abbes pappa?) och röks, folk dör, en del människor är goda och många är onda. Hon var inte rädd för att visa barn ALLA av livets sidor!

Jag säger bara en sak: Låt barn leva ocensurerat. Låt barn ta del av vuxenvärlden i lagom doser. Och du som är förälder, läs en Astrid Lindgren-bok för din unge, till exempel Sunnanäng. Sen kan du läsa vilken barnboksförfattare som helst!

Idag är det torsdag och som vanligt på torsdagar hade vi redaktionsmöte i förmiddags. Det är på dessa möten vi går igenom de böcker vi har läst, och diskuterar vilka av dessa som vi tycker är bra nog att få vara med i Barnens Bokklubb. Vi tittar också igenom listan över de böcker som kommer att ges ut den närmaste tiden. Och just nu ser den listan väldigt lovande ut. Där är fullt av spännande titlar.

Sven Nordqvist håller på med en ny bilderbok som vi väntar på med spänning. Jag kan inte avslöja så mycket om den, men den här gången kommer det inte att handla Pettson och Findus. Och Stefan Casta kommer med en ny ungdomsroman som verkar hur spännande som helst. Jag har manuset här bredvid mig på skrivbordet och längtar efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan åka hem och krypa upp i soffan och bara LÄSA. Den gröna cirkeln kommer boken att heta och den är planerad att komma ut någon gång i höst.

Annat intressant att se fram emot är ännu en bok om kioskdeckaren Kalle Skavank och ett nytt mysigt äventyr väntar också kompisarna i serien om klass 1 b.  För att bara nämna något lite om allt roligt och spännande som väntar.

Så säger vi lite då och då här på redaktionen när det kommer en färdig bok med posten från något av alla förlag. Jaha! Var den så liten? Så röd? Så tjock? Så rutig? Så fin?

Så blir det när man jobbar med böcker långt innan de ens är färdiga. Vi läser dem som manus, utskrivna i stora pappersbuntar, och ofta ser vi inte böckerna i färdigt skick förrän långt, långt senare. När vi redan pratat om boken, skrivit om den och gått vidare i bokdjungeln. Vi VET ju så klart oftast hur omslagen på böckerna ska se ut innan vi får dem färdiga. Men det är en sak att se en bild på ett omslag. En helt annan sak att stå med den färdiga boken i handen sedan.

Ganska nyss stod jag till exempel med ett färdigt ex av Mårten Melins Som trolleri i näven och bara: ”Jaha! Är den så… guldig! Vad fint! Det hade jag inte fattat.”

Utseende på böcker, och det här med vikten av ett bra bokomslag, kan jag prata ihjäl mig om egentligen, och det här är ju bara en liten ynka del av härligheten: Att upplevelsen av boken på en bild (i en tidning, till exempel) inte alltid stämmer överens med hur det känns att stå med den i handen sedan. För hur tydligt man än skriver i en text att OBS! BOKEN HAR GULDIGT OMSLAG! så fattar man ju ändå inte vidden av guldet förrän man har boken i handen. Och det är ju synd för oss som gör tidningar. Men roligt (förhoppningsvis) för er som får hem boken sedan, och bara: Wow! Guld! Vem kunde ana?

Har du blivit förvånad på sistone, över att en bok inte såg ut som du väntade dig när du väl fick hem den? Och i så fall: Var det en rolig överraskning eller en tråkig? Man undrar ju!

Vi är inte den enda klubben som gillar barnböcker och barnboksbilder. Jag läste just om en förening, som tycker att barnboksbilden är en alldeles speciell konstart. En konstart värd att värna lite extra om. Barnboksbildens vänner är en ideell förening som ”arbetar för att öka kunskapen om barnböckers illustrationer” och har en samling på över 2000 bilder på Göteborgs Konstmuseum. Den samlingen skulle jag vilja se. Tänk dig, 2000 barnboksillustrationer!

Som medlem i Barnboksbildens Vänner går man in gratis på Göteborgs Konstmuseum, man får lyssna på föredrag och gå på medlemskvällar och så har föreningen en egen tidning som heter Solägget. Det här fick jag veta på föreningens blogg http://barnboksbildensvanner.blogspot.com/. Jo, de har faktiskt en blogg också. Där postar de nyheter om allt som rör just barnboksbilder.

Tänk vilken tur att det finns föreningar och klubbar för i stort sett allting.
Vilka är du med i, förutom Barnens Bokklubb?

Finns det inga författare som har någon fantasi? Som kan hitta på egna grejer? Sedan något år tillbaka svämmas marknaden över av ”Twilight”-liknande manus, böcker, filmer, spel, t-shirts – you name it! Ska ALLA skriva om samma sak? Trist säger jag.

Vi som arbetar på redaktionen på Barnens Bokklubb hinner knappt läsa ut ett manus som innehåller någon form av kärlekshistoria mellan en människa och en …

a)      vampyr

b)     varulv

c)      ängel

d)     odöd på något sätt

… förrän nästa kommer!

Jag orkar snart inte läsa om alla dessa heta känslor mellan odöda längre! Var har alla vanliga spännande och ospännande böcker om ditten och datten tagit vägen?

Tur att Lisa Bjärbos mysiga ungdomsroman Det är så logiskt alla fattar utom du kommer nu. Och snart, mina vänner, snart kommer Johanna Thydells tredje bok! Jag har tjuvläst och kan bara berätta att den är superbra! Tack och lov finns där inga odöda i boken, bara vanliga människor.

När jag ändå är inne på odöda så kan jag berätta att Stephanie Meyer (om nu någon händelsevis skulle ha missat att det är författaren till de äkta Twilight-böckerna så är det HON!), kommer med en ny bok i juni! Ingen får läsa den, men den lär handla om Bree som är en karaktär (läs vampyr) i Twilight-världen. Hoppsan, Lisa har visst redan informerat er om detta, men nu får ni det svart på vitt en gång till! Boken har titeln Bree Tanners andra liv.