Nyss hemkommen från barnbokmässan funderar jag på vad var det egentligen jag upplevde där nere i Europa, förutom att jag tappade rösten… Innan jag skulle åka var jag spänd av förväntan och såg fram emot några dagar i vårvarmt Italien och att få läsa, prata och tänka barn-och ungdomsböcker ohämmat tillsammans med likasinnade.

När vi klev in genom dörrarna till mässan, efter en bussresa där vi blev varnade för ficktjuvar och en man bakom mig till och med sa till mig, ”se upp killen framför dig, han är ficktjuv” kändes det nästan överväldigande. Böcker så långt man såg, så många färger och bilder, allt såg vid en första anblick likadant ut. Vi begav oss först till den nordiska montern som kändes trygg och hemma. Vår första utflykt var, efter tips om hur man skulle ta sig an mässan, till den amerikanska hallen. Bland mycket annat hittade vi en bok som handlade om ”How to get married” i rosa. Den kändes långt från våra genusmedvetna föräldrar och våra ambitioner på klubben att låta barn få vara människor i första hand och vara mer fria i sitt sökande efter sin egen identitet.

Vi hittade också massor av pysselböcker som snarare var leksaker än litteratur, vilket fick mig att fundera över form kontra innehåll (berättelsen). Min reflektion var att många gånger är det mer kraft som läggs på utsidan än på insidan. I den bästa av världar speglar utsidan innehållet och när jag väl öppnar boken håller den vad utsidan lovat. I den sämsta av världar så lovar utsidan något helt annat än vad insidan levererar och det kan gälla för både människor och böcker, och besvikelsen och irritationen blir stor. Idag när jag slår upp vår branschtidning Svensk bokhandel är det också en stor artikel om hur förlagen tänker kring omslag och hur viktiga de är, men också hur svårt det kan vara att hitta rätt uttryck.

Min sammantagna fundering är att vår roll att välja, och vägleda bland ett enormt utbud känns viktig. Kom gärna med ris och ros om hur vi lyckas med denna uppgift.