Du kommer väl ihåg den lite småläskiga bilderboksberättelsen om Max och vad som händer den där kvällen då han är vild och besvärlig? Med vargdräkten på springer han omkring och skriker, rusar efter hunden med gaffel och bär sig överhuvudtaget ganska dumt åt. Han och hans mamma blir osams, hon ropar ”Vilding” efter honom. Max morrar och säger att han ska äta upp mamma och blir skickad i säng utan kvällsmat.
I sin ilska skapar han en fantasidjungel i sitt rum. Det börjar växa träd, ur mattan växer gräs, snart är hela hans rum är förvandlat. Han tar sin båt och seglar genom nätter och dagar, under nästan ett helt år till Vildingarnas land.

Häromdagen var jag och mitt nioåriga barnbarn och såg filmen Till Vildingarnas land. Början skiljer sig lite från boken och Max är lite äldre, men annars känner man igen sig. När Max har seglat genom ett upprört och vindpiskat hav och kommer fram till ön där Vildingarna bor blir allt väldigt spännande. Vildingarna är stora och skrämmande och tänker äta upp Max, då han säger åt dem att de inte kan äta upp en kung! De fogar sig och så löper historien på. Max blir deras kung och de följer hans order, men inte utan att gruffa och undra hur en sån liten parvel kan vara kung … Den stora frågan på ön handlar, som så ofta, om kärlek och vänskap och svek. Det sägs att när boken kom ut 1963 var det den första bilderboken som behandlade teman som besvikelse och vrede, skräck och längtan efter trygghet.

Filmen är välgjord och underhållande och passar bra för barn över 6-7 år. Det är den välkände regissören Spike Jonze som har gjort filmen, och den har kostar 80 miljoner dollar och tagit fem år att göra: – Det har tagit för lång tid. Fem år är för lång tid. Det är bara galet, säger Spike Jonze i Expressens filmbilaga den 26 januari i år.